UNGDOMSSYNDERNA, AF EMILE SOUVESTRE. Öfversättning af P. Edvin Stenfelt. (Forts. fr. föreg. n:r.) Marcel intogs vf häpnad och tycktes i början tro, det något missförstånd egt rum; men notarien beskref så noga allt hvad som förefallit, att han icke längre kunde hysa något tvifvel. Bouvards synnerligen lifvade sinnesstämning innebar äfvenledes i sig sjelf ett tillräckligt bevis på sanningen af hans uppgifter. Den oväntade framgång, han rönt, hade, så att säga, helt och hållet omskapat honom. Han var en ny menniska. Hans gång utmärkte sig för en nonchalance och en tvärsäkerhet, som förut visst icke kunnat spåras deri, och hans glasögon, som under de lifliga rörelser, han gjorde, åkit ned, så att de intogo en ännu lägre plats än eljest, hotade att falla utaf bonom, utan att han tänkte på att gifva dem en fastare ställning. Ilan talade högt, och dervid letade han icke efter orden, utan syntes ha alldeles frigjort sig från sina vanliga betänkligheter med afseende på vådan af att öfverskrida konvenanSOns gränser. Marcel betraktade honom, på en gång skrattlysten och intagen af törvåning. Han hade visserligen hört att kärleken kunde beröfva ett lejon dess klor; men aldrig hade han anat att denna mäktiga känsla förmådde låta sådana i stället växa fram på en beskedlig notarie. Under det de ginzo tillsammans, frågade honom Bouvard till råds, huru han under förbandenvarande omständigheter skulle bete sig, och följande upprymda personers vana, gaf han icke sin foljeslagare tid att besvara en enda vt de frågor, ban framställde. Det var blott