UNGDOMSSYNDERNA,
AF
EMILE SOUVESTRE.
Öfversättning af P. Edvin Stenfelt.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Marcel intogs vf häpnad och tycktes i bör-
jan tro, det något missförstånd egt rum; men
notarien beskref så noga allt hvad som före-
fallit, att han icke längre kunde hysa något
tvifvel.
Bouvards synnerligen lifvade sinnesstämning
innebar äfvenledes i sig sjelf ett tillräckligt
bevis på sanningen af hans uppgifter. Den
oväntade framgång, han rönt, hade, så att säga,
helt och hållet omskapat honom. Han var en
ny menniska. Hans gång utmärkte sig för en
nonchalance och en tvärsäkerhet, som förut visst
icke kunnat spåras deri, och hans glasögon,
som under de lifliga rörelser, han gjorde, åkit
ned, så att de intogo en ännu lägre plats än
eljest, hotade att falla utaf bonom, utan att
han tänkte på att gifva dem en fastare ställ-
ning. Ilan talade högt, och dervid letade han
icke efter orden, utan syntes ha alldeles fri-
gjort sig från sina vanliga betänkligheter med
afseende på vådan af att öfverskrida konvenan-
SOns gränser.
Marcel betraktade honom, på en gång skratt-
lysten och intagen af törvåning. Han hade vis-
serligen hört att kärleken kunde beröfva ett
lejon dess klor; men aldrig hade han anat att
denna mäktiga känsla förmådde låta sådana i
stället växa fram på en beskedlig notarie.
Under det de ginzo tillsammans, frågade ho-
nom Bouvard till råds, huru han under förban-
denvarande omständigheter skulle bete sig, och
följande upprymda personers vana, gaf han
icke sin foljeslagare tid att besvara en enda
vt de frågor, ban framställde. Det var blott