lag till förändrade stadganden angående häradsätternas arbetssätt och till de öfriga föreskrifter, om dermed egde sammanhang samt funnos erorderliga och lämpliga. Frakten af komiterales mödor föreligger oss nu i ett af trycket wyligen utkommet förslag till stadga angående ullmänna underdomstolarne å landet. Då detta jörslag i all sin enkelhet är af stor betydels2 och griper djupt in i samhällslifvets förbållanden, samt komiterade synas hafva i flera hänseenden på ett lyckligt sätt löst det problem, som blifvit dem förelagdt, hafva vi trott det vara i sin ordning att fästa allmänhetens uppmärksamhet derå. Förslaget går ut derpå, att till förkortande af rättegångar, ting skulle bållas allmänneligen en gång i hvarje månad, i stället att det hittilla en: dast hållits tre gånger på året och på somliga gtälleD i riket blott två gånger, och till och med endast en gång. För sådant ändamål har det varit nödigt, att hvarje domsaga, der afstånden ei varit för stora, förvandlats till ett enda tingslag. Genom att taga till grundsats, att befolkningen i allmänhet ej borde få mera än fyra mil till tingsstället hafva komiterade vunnit det resultat, att af rikets 103 domsagor 66 eller omkring ?; kunde tillgodogöras en sådan förmån, semt att 29 domsagor kuade indelas hvar för sig i två tingslag, hvaremot 3 domsagor fortfarande måste förblitva sönderklufne i flera tingslag. Der domsaga består af ett tingslag, skulle lagtim2 ting hållas såsom sagdt en gång i hvarje månad utom Januari och börjas första helgfria tisdag samt pågå så länge målena antal det erfordrade. Uti domsaga med två tingslag skulle för hvartdera tingslaget bållas lagtima ting hvarannan mävad; och der flera tingslag än två äro till en domsaga förenade, borde lagtima ting hållas tre gänger om året i hvarje tingslag. I ett land, hvilket såsom vårt blilvit tillgodosedt med jernvägar och telegrafinrättningar till en så betydlig utaträckning, var det ej möjligt att qvarhålla lagskipningen vid det sengångarsystem, som hittills varit följdt. Rättstvister uppkomma talrikare genom den ökade lifligheten i allmänna samfärdseln och erfordra ett hastigare afgörande. Den ganmla institutionen af domare och nämnd är bibehållen, endast med den förändring att nämndens ental är reduceradt till högst åtta och minst fem, som på en gång må i rätten sitta. Tillnåmndeman är en hvar valbar, fom i kommunens allmänna angelägenbeter är röstberättigad, om han inom valkretsen är bosatt, ej står under förmynderskap samt ej är i konungens eller rikets tjenst; hvaremot föreslagits att från nämndemannakallet skulle skiljss kvarje annat bestyr, som dertill ej räteligen hörde och lämpligare kunde läggas å fjerdingsmän eller andra till administrationen hörande personer. Allmänna tjenstgöringstiden för rämndeman skulle blifva sex år, med rätt för honom att, om han eå önskade, afgå efter två års tjenstgöring, eller med andra ord han skulle tjena i två år och ej få qvarsitta längre än sex år, om han ej af folkets förtroende åter invaldes: ett stadgande, som är ganska välbetänkt, då exempel ej sakaas, att det efter nuvarande lag stundom varit rätt kinkigt att blifva af med personer, som, en gång invalda, envisats att qvarblifva vid befaitningen, ehuru de derför funnits mindre lämpliga. Då häradet ej längre kommer att utgöra grunden för domkretsen, måste benämningen häradsrätt uppböra. Man har i stället valt tingsrätt, såsom ett förut kändt och i många orter begagnadt namn; och domaren har man trott lämpligast böra kallas lagman. Omedelbart efter hvarje måls handläggning skulle besked meddelas, buruvida uppskof erfordrades och då till hvilken dag af nästa ting det utställdes, eller om slutlig dom kunde gifvas. Vore saken enkel, komme beslut att meddelas genast. I mera invecklade frågor finge domen avstå till första rättegångsdagen af nästa ting, då parterna hade att den utfå. Så kallad löseneller ntslagsdag, såsom nu brukas, komme derföre alldeles att försvinna. Domaren finge genom den nya ordnisgen säkerligen ej obetydiignn ökadt arbete. Redan förut öfver höfvan dermed betungad, skulle ban ej kunna folligöra mina många och olizartade bestyr, om ej någon utväg förefuunes att underlätta hans mödor. Komiterade bafva insett detta och derföre, i likbet med hvad i vårt broderland är stadgadt genom författningen om fullmäktigskap vid vissa embeten, föreslagit, att domaren, om han ville begagna biträde i embetsförvaltningen, eger anmäla det boa hofrätten och gifva förslag å den, han till biträde äskar. Har bofrätten ingen anmärknivg att göra mot den föreslagnes kompetens, skall förordnande för honom utfärdas på högst ett år isender. Hans befattning skall besiå deri, att haa efter uppdrag af domaren i dennes ställe, men på eget anavar förrättar hvad till embetet hörer, med undantag af de lagtima tingen, att vidare i domarens frånvaro mottaga handlingar, som till domareembetet böra ingifvas, att utfärda stämningar och allebanda bevis, som begäras, m. m., samt att vara till hands för att då så erfordras, men efter hoträttens förordnande, mottaga vikariet, när domaren är hindrad att hålla de lagtima tingen elier behöfver tjenstledighet, Denna anordning tro vi böra blifva till stort gagn så väl för allmänheten som för domeren. (Efter A. B.)