lag till förändrade stadganden angående härads-
ätternas arbetssätt och till de öfriga föreskrifter,
om dermed egde sammanhang samt funnos er-
orderliga och lämpliga. Frakten af komitera-
les mödor föreligger oss nu i ett af trycket
wyligen utkommet förslag till stadga angående
ullmänna underdomstolarne å landet. Då detta
jörslag i all sin enkelhet är af stor betydels2
och griper djupt in i samhällslifvets förbållan-
den, samt komiterade synas hafva i flera hän-
seenden på ett lyckligt sätt löst det problem,
som blifvit dem förelagdt, hafva vi trott det
vara i sin ordning att fästa allmänhetens upp-
märksamhet derå.
Förslaget går ut derpå, att till förkortande af
rättegångar, ting skulle bållas allmänneligen en
gång i hvarje månad, i stället att det hittilla en- :
dast hållits tre gånger på året och på somliga
gtälleD i riket blott två gånger, och till och med
endast en gång. För sådant ändamål har det varit
nödigt, att hvarje domsaga, der afstånden ei varit
för stora, förvandlats till ett enda tingslag. Genom
att taga till grundsats, att befolkningen i allmän-
het ej borde få mera än fyra mil till tingsstället
hafva komiterade vunnit det resultat, att af rikets
103 domsagor 66 eller omkring ?; kunde tillgodo-
göras en sådan förmån, semt att 29 domsagor
kuade indelas hvar för sig i två tingslag, hvar-
emot 3 domsagor fortfarande måste förblitva sön-
derklufne i flera tingslag.
Der domsaga består af ett tingslag, skulle lag-
tim2 ting hållas såsom sagdt en gång i hvarje
månad utom Januari och börjas första helgfria
tisdag samt pågå så länge målena antal det erfor-
drade. Uti domsaga med två tingslag skulle för
hvartdera tingslaget bållas lagtima ting hvarannan
mävad; och der flera tingslag än två äro till en
domsaga förenade, borde lagtima ting hållas tre
gänger om året i hvarje tingslag. I ett land, hvil-
ket såsom vårt blilvit tillgodosedt med jernvägar
och telegrafinrättningar till en så betydlig utaträck-
ning, var det ej möjligt att qvarhålla lagskipningen
vid det sengångarsystem, som hittills varit följdt.
Rättstvister uppkomma talrikare genom den ökade
lifligheten i allmänna samfärdseln och erfordra ett
hastigare afgörande.
Den ganmla institutionen af domare och nämnd
är bibehållen, endast med den förändring att nämn-
dens ental är reduceradt till högst åtta och minst
fem, som på en gång må i rätten sitta. Tillnåmn-
deman är en hvar valbar, fom i kommunens all-
männa angelägenbeter är röstberättigad, om han
inom valkretsen är bosatt, ej står under förmyn-
derskap samt ej är i konungens eller rikets tjenst;
hvaremot föreslagits att från nämndemannakallet
skulle skiljss kvarje annat bestyr, som dertill ej
räteligen hörde och lämpligare kunde läggas å
fjerdingsmän eller andra till administrationen hö-
rande personer. Allmänna tjenstgöringstiden för
rämndeman skulle blifva sex år, med rätt för ho-
nom att, om han eå önskade, afgå efter två års
tjenstgöring, eller med andra ord han skulle tjena
i två år och ej få qvarsitta längre än sex år, om
han ej af folkets förtroende åter invaldes: ett stad-
gande, som är ganska välbetänkt, då exempel ej
sakaas, att det efter nuvarande lag stundom varit
rätt kinkigt att blifva af med personer, som, en
gång invalda, envisats att qvarblifva vid befaitnin-
gen, ehuru de derför funnits mindre lämpliga.
Då häradet ej längre kommer att utgöra grun-
den för domkretsen, måste benämningen häradsrätt
uppböra. Man har i stället valt tingsrätt, såsom
ett förut kändt och i många orter begagnadt namn;
och domaren har man trott lämpligast böra kallas
lagman.
Omedelbart efter hvarje måls handläggning skulle
besked meddelas, buruvida uppskof erfordrades
och då till hvilken dag af nästa ting det utställ-
des, eller om slutlig dom kunde gifvas. Vore sa-
ken enkel, komme beslut att meddelas genast. I
mera invecklade frågor finge domen avstå till för-
sta rättegångsdagen af nästa ting, då parterna hade
att den utfå. Så kallad lösen- eller ntslagsdag, så-
som nu brukas, komme derföre alldeles att för-
svinna.
Domaren finge genom den nya ordnisgen säker-
ligen ej obetydiignn ökadt arbete. Redan förut
öfver höfvan dermed betungad, skulle ban ej kunna
folligöra mina många och olizartade bestyr, om ej
någon utväg förefuunes att underlätta hans mödor.
Komiterade bafva insett detta och derföre, i likbet
med hvad i vårt broderland är stadgadt genom för-
fattningen om fullmäktigskap vid vissa embeten,
föreslagit, att domaren, om han ville begagna bi-
träde i embetsförvaltningen, eger anmäla det boa
hofrätten och gifva förslag å den, han till biträde
äskar. Har bofrätten ingen anmärknivg att göra
mot den föreslagnes kompetens, skall förordnande
för honom utfärdas på högst ett år isender. Hans
befattning skall besiå deri, att haa efter uppdrag
af domaren i dennes ställe, men på eget anavar för-
rättar hvad till embetet hörer, med undantag af
de lagtima tingen, att vidare i domarens frånvaro
mottaga handlingar, som till domareembetet böra
ingifvas, att utfärda stämningar och allebanda be-
vis, som begäras, m. m., samt att vara till hands
för att då så erfordras, men efter hoträttens för-
ordnande, mottaga vikariet, när domaren är hin-
drad att hålla de lagtima tingen elier behöfver
tjenstledighet, Denna anordning tro vi böra blifva
till stort gagn så väl för allmänheten som för do-
meren. (Efter A. B.)