HERDEN TILLHÖR HJORDEN.
AF
EMILE SOUVESTRE.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Dessa starka och djupa röster, höjande sig
midt i natten, trängde igenom Millers djupa
förtviflan; han lyfte upp hufvudet och Jyss-
nade. Kaufman begagnade sig af denna rö-
relse.
— Hör dessa lofsånger och lär dig af dem
att hoppas, sade han med låg röst, Rudolf,
vänd dina ögon ifrån jorden, kom ihåg att du
är...
— Ja, återtog herden med en stark ansträng-
ning och stödjande sig mot korset, jag är
prest!... jag är prest... O min Gud, skänk
mig ett ögonblick af lugn, af undergifvenhet!
Men mitt hufvud är fulit af oro och sorger...
hvad skulle jag kuona säga dem?
— BSansa dig; lyssna till hvad Gud säger
dig; och upprepa detta högt, utan fruktan,
för dina åhörare. Har du glömt hura måvga
gånger du oförmodadt blifvit inspirerad? Mod,
Rudolf! och framför allt akta dig att låta
stjernornes strålar blifva vittnea till dina tårar.
Ahnasverierne hade under tiden nalkats med
långsamma steg, alltjemt fortsättande den sång,
hvars första toner för en stuud sedan träffat
Rudolfs öra. Herden bade hela tiden förblif-
vit orörlig, liggande på sina knän; förgäfves
sökt han att blifva herre öfver sw sjed; en
mängd orediga minnen rörde sig om hvarandra
hos honom, såsom bilderna i drömmen.
Hopen af hans lärjungar hade stannat på
några stegs afstånd. - Sången hade nu upphört.
Det uppstod en låug väntan. Johacnes Före-
löparen steg slutligen upp; men hans gång var