HERDEN TILLHÖR HJORDEN. AF EMILE SOUVESTRE. (Forts. fr. föreg. n:r.) Majoren höll henne tillbaka och läste: — Rudolf. — Ack! ej mer i min närvaro, afbröt hon, döljande ansigtet i sina händer, Stankar fortfor: — Rudolf, jag vill ej längre för er dölja den hemlighet, ni så ofta frågat mig om. Denna pinsamma ovisshet är för er förskräcklig; och den är det icke mindre tör mig... Rudolf... jag är ej längre värdig er kärlek! Stankar afbröt sin läsnirg, hans ansigtsmuskler sammandrogos krampaktigt, och hans läppar voro likbieka, men med iskall stämma läste han om igen: — Jag är cj längre värdig er kärlek!... Sedan han ea stund betraktat Lina, som sjunkit ned på sängkanten och snyftande vred sina händer, utbrast han: — Jag hade sålunda icke bedragit mig! Det är verkligen sannt! ; Lina kastade sig till hans fötter, hvarvid han ryggade två steg tillbaka. — Det är ej för mig ni bör knäböja, min fru, utropade han; det är för Rudolf.,. Min Gud... ej mera värdig hans kärlek!... Och det är du, olyckliga, som skrifvit denra bekäsnelse! — Det var nödvändigt, sade Lina med bruten röst; jag kuade ej längre tillbakahålla den... Jag har lidit mer än nog. — Och har ni ej tänkt på den smärta han skal känna vid läsningen af detta bref? återtog Stankar; har ni ej insett att detta bref