HERDEN TILLHÖR HJORDEN.
AF
EMILE SOUVESTRE.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Majoren höll henne tillbaka och läste:
— Rudolf.
— Ack! ej mer i min närvaro, afbröt hon,
döljande ansigtet i sina händer,
Stankar fortfor:
— Rudolf, jag vill ej längre för er dölja den
hemlighet, ni så ofta frågat mig om. Denna
pinsamma ovisshet är för er förskräcklig; och
den är det icke mindre tör mig... Rudolf...
jag är ej längre värdig er kärlek!
Stankar afbröt sin läsnirg, hans ansigtsmusk-
ler sammandrogos krampaktigt, och hans läp-
par voro likbieka, men med iskall stämma lä-
ste han om igen:
— Jag är cj längre värdig er kärlek!...
Sedan han ea stund betraktat Lina, som sjun-
kit ned på sängkanten och snyftande vred sina
händer, utbrast han:
— Jag hade sålunda icke bedragit mig! Det
är verkligen sannt! ;
Lina kastade sig till hans fötter, hvarvid
han ryggade två steg tillbaka.
— Det är ej för mig ni bör knäböja, min
fru, utropade han; det är för Rudolf.,. Min
Gud... ej mera värdig hans kärlek!... Och
det är du, olyckliga, som skrifvit denra be-
käsnelse!
— Det var nödvändigt, sade Lina med bru-
ten röst; jag kuade ej längre tillbakahålla
den... Jag har lidit mer än nog.
— Och har ni ej tänkt på den smärta han
skal känna vid läsningen af detta bref? åter-
tog Stankar; har ni ej insett att detta bref