HERDEN TILLHÖR HJÖRDEN.
AF
EMILE SOUVESTRE.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
— Det är bäst att barnet ej får höra hvad
jag har att säga er; tidsnog får den stackars
gossen göra bekantskap med ået onda.
— Har ni då något son ni vill särskildt anförtro
mig? frågade majoren.
— Ja, det har jag, och dessutom vill jag
bedja er om ett råd. Kan jag tala fritt?
— Tala, min gubbe.
— Det blir en ful historia, började den gamla
efter några ögonblicks tystnad, och bäst hade
det varit om jag fått tiga. Ni vet, herr; majort
att jag har en brorson, en hederlig ung man,
som bor vid Wesern...
— Ja, jag hört talas om honom.
— Nåväl, det är om honom det är fråga ..
Ilar var på hemresan ifrån öarne med matvaror,
rodde om dagen och gick vid nattens inbrott 1
land, såsom bruket är hos oss färjkarlar. Men
en morgon, då han3 båt låg fastgjord nedanför
ett landtställe på Werras strand, såg han plöts-
ligen ett fönster öppnas och en ung man störta
ut på balkongen, som om han velat fly. Bakom
honom vred en qvinna sina händer i förtviflan.
Den unge mannen tycktes tveka ett ögonblick;
men han hade förmodligen ingen annan utväg
till att undkomma; ty han klef öfver jernbalu-
straden, fattade några grenar, tillhöra: de en
poppel, som befann sig utanför fönstret, och
lyckades dymedelst praktisera sig ned till marken.
Stankar gjorde, en rörelse.
— År det sannt, hvad ni säger? frågade han.
— Ja, svarade Barthel. Och när flyktingen
kommit till stranden af Werra, blef han varse
Albrecht och hans båt. Ilan erbjöd honom då