HERDEN TILLHÖR HJÖRDEN. AF EMILE SOUVESTRE. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Det är bäst att barnet ej får höra hvad jag har att säga er; tidsnog får den stackars gossen göra bekantskap med ået onda. — Har ni då något son ni vill särskildt anförtro mig? frågade majoren. — Ja, det har jag, och dessutom vill jag bedja er om ett råd. Kan jag tala fritt? — Tala, min gubbe. — Det blir en ful historia, började den gamla efter några ögonblicks tystnad, och bäst hade det varit om jag fått tiga. Ni vet, herr; majort att jag har en brorson, en hederlig ung man, som bor vid Wesern... — Ja, jag hört talas om honom. — Nåväl, det är om honom det är fråga .. Ilar var på hemresan ifrån öarne med matvaror, rodde om dagen och gick vid nattens inbrott 1 land, såsom bruket är hos oss färjkarlar. Men en morgon, då han3 båt låg fastgjord nedanför ett landtställe på Werras strand, såg han plötsligen ett fönster öppnas och en ung man störta ut på balkongen, som om han velat fly. Bakom honom vred en qvinna sina händer i förtviflan. Den unge mannen tycktes tveka ett ögonblick; men han hade förmodligen ingen annan utväg till att undkomma; ty han klef öfver jernbalustraden, fattade några grenar, tillhöra: de en poppel, som befann sig utanför fönstret, och lyckades dymedelst praktisera sig ned till marken. Stankar gjorde, en rörelse. — År det sannt, hvad ni säger? frågade han. — Ja, svarade Barthel. Och när flyktingen kommit till stranden af Werra, blef han varse Albrecht och hans båt. Ilan erbjöd honom då