der ännu är fångvaktare vid kretsdomstolen, Årer 1851-55 gick han i bokbindarelärai Czarmikau; dc fyra följande åren tillbragte han som gesälli Posen Stettin, Wollin, Cammin och slutligen i Berlin i hvilken senare stad han den 5 November 1859 erhöll mästarbref i yrket. Största delen af sir gesälltid vistades han i Wollin, der han på skiljda tider arbetade 1 och 3, år hos bokbindarmästare Pirsch, hvars hushållerska — Pirsch var ungkarl — Emilie Maria Gehm, sedermera hans första hustru, han här gjorde bekantskap med. Under det att Wittmann senare var på besök i Wollin, dog Pirsch plötsligen den 1januari 1859. Hans förmögenhet, bestående af husgerådssaker och verktyg, tillföll den då ännu ogifta Emilie Gehm, som under hans lifstid, af tacksamhet för de tjenster hon utan ersättning visat honom, genom ett i laga form upprättadt testamente hade fått sig densamma tillförsäkrad. Efter Pirschs död öfverenskom Wittmann med Gehm att efter aflagdt miästarprof öfvertaga den aflidnes rörelse och gifta sig med henne, och en tante till Gehm, enka efter matrosen Harder, gaf Wittmann för hans vistelse i Berlin en summa af 75 tbaler, I enlighet med denna öfverenskommelse etablerade Wittmann sig redan i november 1859 i Wollin såsom bokbindare efter den aflidne Pirsch. Den 16 februari 1860 gifte han sig med merbemälda Emilie Gehm, hvars förmögenhet hade gjort det möjligt för honom att etablera sig i Wollin. Hustruns förmögenhet hade emellertid förökats genom den förenämnda enkan Harders död. Hon afled kort efter Wittmans ankomst till Wollin, lika hastigt som Pirsch, sedan hon genom ett tvenne månader förut upprättadt testamente insatt Emilie Gehm och hennes syster Ulrika till sina arfvingar. I första giftet hade den anklagade två söner: Hugo August Henrik Johannes, född den 4 november 1860 och Ludvig Emil Paul, född den 1 september 1862. Kort efter den senares födelse dog den anklagades första hustru och lemnade efter sig såsom enda arfvingar mannen och de båda barnen. Den 1 februari 1863 insjuknade det äldsta af de tvenne barnen, Hugo August Henrik Johannes Wittmann, och dog redan dagen derefter. Den anklagade var gossens ende arftagare. Den 15 Juni 1863 ingick Wittmann sitt andra äktenskap, med ogifta Augusta Charlotta Höhn, dotter till snickarmästaren Höhn i ij Deutsch-Crone, Redan några månader efter giftermålet insjuknade hon och dog den 22 december 1863, en vecka efter sedan hon genom testamente förordnat sin man till ensam arfvinge af hennes, förhållandevis ej obetydliga, förmögenhet. Den 1 april 1864 gifte han sig för tredje gången med ogifta Augusta Kornotzky, dotter till klädesfabrikören Kornotzky i Jastrow. Hon medförde en betydlig förmögenhet i boet. Sommaren 1865 nedkom hon med ett dödfödt barn. Den 12 augusti 18635 afled hon och efterlemnade såsom sina arfvingar den anklagade och sin moder. Redan den 17 oktober 1865 gifte Wittmann sig för fjerde gången med enkan efter en sjökapten Böse, Emma Katharina Elisabeth, född Schmidt, TI sitt föregående äktenskap hade hon ett 20 månaders gammalt barn, Georgina Augusta Alvina. Med henne fick han en ännu större förmögenhet än med någon af sina förra hustrur. Redan få dagar efter giftermålet insjuknade, hennes barn och dog den 23 oktober 1865. Modren var barnets enda arfvinge. Nu flyttade Wittmann — hvilket han redan länge sagt sig vilja göra — ifrån Wollin och begaf sig till Posen. Af hycklad ömhet för sin hustru lät han dit transportera barnets lik och jorda det på den evangeliska församlingens kyrkogård derstädes. Den 13 juli 1866 förlöstes fru Wittmann i Posen med en dotter, insjuknade sedermera plötsligt den 17 september och dog den 18 i samma månad. I ett några månader förut upprättadt testamente hade hon insatt sin man till sin ende arfvinge. Under tiden hade borgmästaren Falk i Wollin, som, med anledning af det stora antalet af oväntade och hastiga dödsfalli Wittmannska familjer, af åtskilliga personer erhållit trägna uppmaningar att inleda en undersökning om orsakerna till dessa dödsfall, men lemnat dessa uppmaningar utan afseende, aflidit. I början af augusti 1866 tillträdde den nye borgmästaren i Wollin, Fischer, sitt embete. Redan samma månad underrättade han polisen i Posen om de emot Wittmann gängse misstankarne. Under det att denne var sysselsatt med förberedelserna till sin hustrus begrafning — han hade redan, under föregifvande att hon dött i kolera, utsatt dagen efter hennes död för jordfästningen — fick olisen reda på att någon läkare ej varit anlitad under hennes sjukdom och att Wittmann ej heller hade sökt hjelp mot densamma på annat håll. Den sålunda väckta misstanken hade vunnit i styrka genom den skyndsamhet hvar