GUVERNÖREN ÖFVER DE SJU STÄDERNA. En saga från de stora upptäckternas tidehvarf. (Forts. fr. föreg. A:r.) Vid daggryningen lyftade skeppen ankare och seglade utåt hafvet. Kursen styrdes åt Canarieöarne. Knappt hade de hunnit till dessa dars latitud, förrän de blefvo skiljda genom en våldsam storm. Under många dagar drefs det fartyg omkring, hvarå Don Fernando befann sig; det styrdes af elementerna, ej af befälhafvarens vilja. Undergång syntes oundviklig, och manskapet var förtvifltadt. Plötsligen lade sig stormen; de moln, som varit lägrade på bimmelen, skingrade sig genast, och de uttröttade sjömännen varseblefvo en vacker och bergig ö, den der syntes hafva genom ett trollslag blifvit höjd ur hafvets sköte. De gnuggade sina ögon och sågo under en stund oatlåtligt och med en viss misstro framför sig; men der låg ju den herrliga ön med sina förtjusande landskap — de kunde icke tvifla på sanningsenligheten af sina egna Ögons vittaesbörd. Lotsen rådfrågade sina kartor; men ingen ö, liknande den de sågo, skulle enligt hans uträkning fianas i denna trakt. Han hade visserligen genom den sednaste stormen, som naturligtvis drifvit fartyget betydligt åt sidan, förlorat vissa kännemärken och beräkningsgrunder; men han var dock säker på att ban icke kunde befinna sig långt ifrån Canarie-öarne, och den ö, han nu såg, tillhörde icke denna ögrupp. Fartyget anlände nu till mynningen af en fiod, å hvars båda stränder omkring en mil från hafvet låg en välbygd stad med höga vallar och tog: samt ea skyddande fästning.