Ondonga. Nahumo rådde Andersson att skick tillbaka dessa tjenare och lofvade att i ställec låna honom sin vagn och skaffa honom så mycket folk han kunde behöfva, hvartill Andersson olyckligtvis gaf sitt samtycke. Den 14 maj lemnade vi Ovaquambe med Nahumos vagn och åtföljda af hördingens hela lifvakt jemte några andra karlar, men ingen af dem ville bjelpa oss på minsta sätt, icke ens så mycket som att spänna för oxarne. Lyckligtvis hade Andersson kunnat taga i sin tjenst en nybyggare vid namn Afrika, som då lefde tillsammans med Nahumo, och på detta sätt blefvo vi tre arbetare. På tredje dagen kommo vi till Ovaquenyamastammen och höfdingen Katjepandekkas by, sedan Andersson redan dagen förut haft den försigtigheten att skicka tillbaka sina onyttiga tjenare. Ni kan förstå deras djerfhet, då jag omtalar, att, då Andersson befallde dem att göra något, började de i stället härma hans linkande gång, och då Andersson en gång slog till en af dem med sin käpp, höll han på att förlora lifvet genom ett emot honom riktadt bågskott. Andersson gaf Katjepandekka såsom skänk en elefantbössa jemte litet krut, bly och knallhattar och fick i stället 60 skålpund elfenben och två oxar. Som Andersson dagligen blef sämre, stannade vi här i fjorton dagar. Derefter fortsatte vi resan vidare åt floden till, sedan höfdingen försett oss med trettio karlar, som dock likasom Ovaquambemännen voro oss till ringa eller ingen nytta. Till råga på allt rymde allesammans från oss redan. på tredje dagen och lemnade oss åt vårt öde midt i vildmarken, der man icke kunde upptäcka det ringaste spår af någon mensklig varelse. Lyckligtvis fanns det vatten öfver allt, och min bössa måste skaffa oss lifsmedel. Vi fortsatte emellertid resan med en kärra och en kompass till vår enda vägvisare. På sjette dagen kommo vi fram till floden och träffade snart derefter några Bangarras (infödda handelsmän, men portugisiska undersåtar), som lofvade att färja oss öfver floden, men då vi kommit öfver till andra stranden, fordrade de betalning. Som Andersson likväl icke hade några perlor, lofvade han att betala dem, så snart han finge träffa den hvite höfdingen (guvernören i de portugisiska besittningarna). Bangarras foro tillbaka öfver floden i sira båtar och lofvade att komma åter till oss dagen derpå. Alltifrån denna stund plågades Andersson af hosta och svårare teberanfall. Vi beslöto derför att återvända så fort som möjligt, och följande morgon lastade jag på oxarne, då Collierd blifvit så sjuk, att han ieke vidare kunde hjelpa oss. Jag sadlade derefter Anderssons häst och måste hjelpa honom att komma upp i sadeln. Collierd red på en oxe, och jag måste såsom vanligt drifva på hela hjorden, ehuru jag nu tillika fick bära en ganska tung börda. Aftonen samma dag lyckades det mig att skjuta en stor antilop, stor som en ung oxe. Vi stannade der och torkade en del af köttet för att hafva vi förråd under vår återfärd. Följande dagen anlände några bangarras, af hvilka en var klädd i hvita byxor och med en viss stolthet bar en hvit hatt på hufvudet. Han talade portugisiska, sade sig vara skickad af sin hvite höfding och erbjöd sig att ledsaga oss till dennes hem; men som vi redan kände, huru ringa förtroende man kunde sätta till bangarras, sade Andersson honom, att han icke ville följa med, så framt han icke finge se ett bref från hans herre. Jag har i dessa dagar sett lejon; men begge gångerna hade jag blott en vanlig jagtbössa med mig, så att jag icke vågade att skjuta på dem. Som vi icke hörde något vidare af våra bangarras, fortsatte vi vår resa och kommo på fjerde dagen till den första af Ovaquenyama-byarne, men invånarne ville icke visa oss vägen till nöfdingens hemvist, hvadan vi sågo oss nödsakade att sjelfva leta oss fram så godt vi kunde med kompassens hjelp. Slutligen kommo vi på sjette dagen till Katjepandekkas by, men Andersson sjelf var då så illa deran, att han kovappt kunde röra sig. Jag bäddade genast en säng åt honom i vagnen, och från detta läger kunde han sedan aldrig vidare resa, sig utan min hjelp. En af stammens förnämsta män kom snart efter vår ankomst på besök till Andersson, som begärde att få träffa Katjepandekka, och sade tillika, att han var rätt ond på höfdingen. Det dröjde dock åtta dagar, innan han kom till Andersson, då han visade sig rädd och vågade sig icke nära det träd, invid hvilket vi slagit läger, utan slog sig ned ett stycke derifrån. Jag höll på att breda ut några hudar på marken nära intill höfdingens plats och gick derpå tillbaka till min stackars husbonde, och tårarne stodo mig i ögonen, då jag måste bära honom som ett barn i mina armar. Allt hvad han sade till Katjepandekka var: Kom ihåg hvad ditt folk har gjort oss. Jag skall låta underrätta Nahumo, Ochikongo och Kamaherero derom. Derefter bad han mig bära sig tillbaka. Tredje dagen efter vår ankomst sade han till mig: Axel, min sista dag är icke långt borta; och fPelfanda danman Jan OM Inni rvrARAda han micr till