Ondonga. Nahumo rådde Andersson att skick
tillbaka dessa tjenare och lofvade att i ställec
låna honom sin vagn och skaffa honom så myc-
ket folk han kunde behöfva, hvartill Anders-
son olyckligtvis gaf sitt samtycke.
Den 14 maj lemnade vi Ovaquambe med Na-
humos vagn och åtföljda af hördingens hela lif-
vakt jemte några andra karlar, men ingen af
dem ville bjelpa oss på minsta sätt, icke ens
så mycket som att spänna för oxarne. Lyck-
ligtvis hade Andersson kunnat taga i sin tjenst
en nybyggare vid namn Afrika, som då lefde
tillsammans med Nahumo, och på detta sätt
blefvo vi tre arbetare. På tredje dagen kommo
vi till Ovaquenyamastammen och höfdingen
Katjepandekkas by, sedan Andersson redan da-
gen förut haft den försigtigheten att skicka
tillbaka sina onyttiga tjenare. Ni kan förstå
deras djerfhet, då jag omtalar, att, då Anders-
son befallde dem att göra något, började de i
stället härma hans linkande gång, och då An-
dersson en gång slog till en af dem med sin
käpp, höll han på att förlora lifvet genom ett
emot honom riktadt bågskott.
Andersson gaf Katjepandekka såsom skänk
en elefantbössa jemte litet krut, bly och knall-
hattar och fick i stället 60 skålpund elfenben
och två oxar. Som Andersson dagligen blef
sämre, stannade vi här i fjorton dagar. Der-
efter fortsatte vi resan vidare åt floden till, se-
dan höfdingen försett oss med trettio karlar,
som dock likasom Ovaquambemännen voro oss
till ringa eller ingen nytta. Till råga på allt
rymde allesammans från oss redan. på tredje
dagen och lemnade oss åt vårt öde midt i vild-
marken, der man icke kunde upptäcka det rin-
gaste spår af någon mensklig varelse. Lyck-
ligtvis fanns det vatten öfver allt, och min bössa
måste skaffa oss lifsmedel. Vi fortsatte emel-
lertid resan med en kärra och en kompass till
vår enda vägvisare. På sjette dagen kommo
vi fram till floden och träffade snart derefter
några Bangarras (infödda handelsmän, men por-
tugisiska undersåtar), som lofvade att färja oss
öfver floden, men då vi kommit öfver till andra
stranden, fordrade de betalning. Som Anders-
son likväl icke hade några perlor, lofvade han
att betala dem, så snart han finge träffa den
hvite höfdingen (guvernören i de portugisiska
besittningarna).
Bangarras foro tillbaka öfver floden i sira
båtar och lofvade att komma åter till oss da-
gen derpå. Alltifrån denna stund plågades An-
dersson af hosta och svårare teberanfall. Vi
beslöto derför att återvända så fort som möj-
ligt, och följande morgon lastade jag på oxarne,
då Collierd blifvit så sjuk, att han ieke vidare
kunde hjelpa oss. Jag sadlade derefter Anders-
sons häst och måste hjelpa honom att komma
upp i sadeln. Collierd red på en oxe, och jag
måste såsom vanligt drifva på hela hjorden,
ehuru jag nu tillika fick bära en ganska tung
börda. Aftonen samma dag lyckades det mig
att skjuta en stor antilop, stor som en ung oxe.
Vi stannade der och torkade en del af köttet
för att hafva vi förråd under vår återfärd.
Följande dagen anlände några bangarras, af
hvilka en var klädd i hvita byxor och med en
viss stolthet bar en hvit hatt på hufvudet. Han
talade portugisiska, sade sig vara skickad af
sin hvite höfding och erbjöd sig att ledsaga oss
till dennes hem; men som vi redan kände, huru
ringa förtroende man kunde sätta till bangarras,
sade Andersson honom, att han icke ville följa
med, så framt han icke finge se ett bref från
hans herre. Jag har i dessa dagar sett lejon;
men begge gångerna hade jag blott en vanlig
jagtbössa med mig, så att jag icke vågade att
skjuta på dem.
Som vi icke hörde något vidare af våra ban-
garras, fortsatte vi vår resa och kommo på fjerde
dagen till den första af Ovaquenyama-byarne,
men invånarne ville icke visa oss vägen till nöf-
dingens hemvist, hvadan vi sågo oss nödsakade
att sjelfva leta oss fram så godt vi kunde med
kompassens hjelp. Slutligen kommo vi på sjette
dagen till Katjepandekkas by, men Andersson
sjelf var då så illa deran, att han kovappt kunde
röra sig. Jag bäddade genast en säng åt ho-
nom i vagnen, och från detta läger kunde han
sedan aldrig vidare resa, sig utan min hjelp.
En af stammens förnämsta män kom snart
efter vår ankomst på besök till Andersson, som
begärde att få träffa Katjepandekka, och sade
tillika, att han var rätt ond på höfdingen. Det
dröjde dock åtta dagar, innan han kom till An-
dersson, då han visade sig rädd och vågade sig
icke nära det träd, invid hvilket vi slagit läger,
utan slog sig ned ett stycke derifrån. Jag höll
på att breda ut några hudar på marken nära
intill höfdingens plats och gick derpå tillbaka
till min stackars husbonde, och tårarne stodo
mig i ögonen, då jag måste bära honom som
ett barn i mina armar. Allt hvad han sade till
Katjepandekka var: Kom ihåg hvad ditt folk
har gjort oss. Jag skall låta underrätta Nahu-
mo, Ochikongo och Kamaherero derom. Der-
efter bad han mig bära sig tillbaka. Tredje
dagen efter vår ankomst sade han till mig:
Axel, min sista dag är icke långt borta; och
fPelfanda danman Jan OM Inni rvrARAda han micr till