och jag hoppas, att ingen vågar öppet påstå motsatsen. 1 aessa stadgar har jag ej beträffande föreståndarens och de öfrige lärarnes inbördes förhållanden påträffat flera stadganden, än de, gom innefattas i SS 18 och 19. Då i den sistnämnda föreskrifves, att lärarne skola hörssmma styrelsens och direktörens bud och föreskrifter, och ställa sig den instruktion, som styrelsen för dem utfärdat, till noggrann efterrättelse, så skulle jag för min del ej ett ögonblick bafva tvekat att såsom nämnda instruktion hafva snsett den i styrelsens protokoller, i hvilken mitt antagande till lärare i botanik finnes infördt — och denna instruktion skulle jag hafva ställt mig till så noggrann efterrättelse, att om direktör Ameen velat ålägga mig att undervisa i något annat ämne eller i botanik till större omfång, än af styrelsen blifvit bestämdt, så skulle jag obetinzadt funnit mig förhindrad, att en sådan bang befallning fullgöra. Alla andra bud och förerkrifter zörande undervisningen skulle jag deremot ej det ringaste tvekat aitiyda. Hvad åter 18 angår, i hvilken föreståndaren ålägges att yvaka öfver undervisningens jemna gång, så faller det sig af det redan sagda fullkomligt solklart, att jag med nöje skulle hörsammat föreståndarens tillsägelser, dock äfven här med den uttryckliga inskränkningen, att han ej ålagt mig något, som stode i strid med styrelsens mig meddelade befallningar. År denna min uppfattning riktig, erkännes den vara öÖfverensstämmande med en ärlig uppfattning af stadgarne, så vet jag med mig, att jag hvarken genom gerning, ord eller ens tackar deremot förbrutit mig, och med min noggranna kännedom om mi..a f. d. medlärares åsigteri detta afseende, är jag fullt förvissad, att detsamma äfven med dem är förhållandet. På gruad af allt detta vågar jag på det bestämdaste tillbakavisa den insinuation, som jag ej kan undgå att finna i de ofvan citerade orden. Vidare anmanar 0s8 styrelsen, att genom eget exempel och föredöme betordra den subordination, som är nödvändig för att ej inom institutets talrika personal alla ordningens och digciplinzps band skola upplösas, ätvensom att vi mätte inom vår sverksamhetskretg befordra den anda af endrägtig samverkan och kärlek, som är nödig för att känslan af gemensam sträfvan till ett högt och ädelt mål skall gexomtränga och förädla institutet uti alla dess delar — sllt ord, mot hvilka icke det allra ringaste skulle kunna anmärkas, såvida ej såväl af sammanhanget som af styrelsens strax derefter tydligt uttalade ord det visade sig, att styrelsen ansåge oss hafva gjort oas skyldige till afvikelser från dessa i allo riktiga åsigter och grundsatser. Tillika förevitar styrelsen oss att tyvärr allt för tydligt i stället art med förtroende och vänlighet gå föreståndaren till mötes hysa misstro till hans afsigter och misstyda hans åtgärder, samt att vi fogerna underkastar 038 det befäl, som han är skyldig att utöfyva. Dessa beskyllningsr äro i sanning svåra, och jag vill ej dölja, att jag, ej mindre än mina medlärare, måst känna mig ganska sårad deraf. Lyckligtvis kuana dock dylika beskyllningar väl ej ega någon synnerligen stor betydelse, om de ej med faktiska bevis styrkas. Märkvärdigt synes det mig derföre vara, att det enda faktum, som i detta atseende af styrelsen anföres, är att söka i vårt insäpdande till styrelsen af vär ofta omnämnda skrifvelse af den 9 december 1867. Då menings-olikhbet mellan direktör Amen å ena samt samtlige öfrige lärare å andra sidan uppstått rörande rätta tolkningen af några S i stadgarne — och en dylik menings-stridiyhet bör väl ej rimligtvis kunna förutsätta, att alla ordningens och dieciplinens band skola upplösas, utan väl kunna vara förenlig med en t. o. m. så sträng disciplin som inom militären — så kan jag ej upptänka något mera passande, hofsamt och lagenligt sätt att gå till väga, än att ödmjukt anhålla, det styrelsen ville vara skiljedomare. Att de omständigheter relaterats, hvilka framkallat denna vår anhållan, kan jag ej annat än finna fullt berättigadt; hr direktör Amåen kan för öfrigt sjelf intyga, att framställningen af hans uppträdande i ord och åthäfvor vid itrågavarsnde tillfälle är gjord i möjligast milda antydning ). Och hvad det förtroende och den vänlighet beträffar, hvarmed vi uppmanas att gå föreståndaren till möts, så är jag fullt förvissad, att direktör Ame6en sjelf skall vara den förste att erkänna att han aldrig vändt sig till mig (och jag tviflar att förhållandet varit annorlunda med de öfrige lärarne) för att begära upplysnivg, råd eller samverkan i något för institutet gagneligt ändamål, utan att jag med största beredvillighet och efter min bästa förmåga fullgjort hans önskan; han kan äfven vitsorda, att jag, då tillfälle dertill yppat sig, öppet och oförbehållsamt enskildt mea honom samtalat om förhållanden på Ultuna, utan att dervid den rivgaste ovilja eller misstämning å någondera sidan (åtminstone efter hvad jag kunde märka) visade sig, oaktadt våra i åtskilliga fall olika åsigter. Med den ej ringa kännedom, jag om Ultuna eger, tilltror jag mig äfven kunna pästå, att klagan mot lärarne knappast med fog kan föras elier med fakta styrkas öfver bristande förtroende och tillmötesgående, men deremot är jag beredd, att, om så äskag, när som helst med en mäagd odisputabla och tydliga fakta bevisa, att det är jut herr direktör Ameemn, hvilken säväl mot mig, som andre lärare visat en — åtminstone enligt min uppfattning — förvånande brist på förtroende och tillmötesgående. Då derföre styrelsen tyckes på oss lärare allena vilja vältra ansvaret för allt det migstroende, missförstånd och tvedrägt, som — det kan ej nekas — under de sista åren gjort Ultuna till en föga angenäm verksamhets-plats (hvilket äfven i väsendtlig mon bestämde mig att begära mitt entledigande från min lärarebefattning), så är skulden härtill — enligt min bestämda öfvertygelse — i den ojemnförligt största graden att söka just hos institutets nuvarande föreståndare. Anvu återstår en ganska tydlig beskyllning mot lärarne, i det att styrelsen ekan ej annat än djupt beklaga, om I (lärarne) genom missuppfattning af edra pligter utom lärosalen sjelfve gören eder lärareverksamhet onyttig. Så underligt det än torde förefalla, så vill jag dock ej dölja, att jag vid genomläsandet af dessa ord, långt ifrån att blifva nedslagen, kände en viss