wWenacqvisL (lUTIaRevj. ov, Bl... UUl... J28 ville inte vara ute under krakelet. Ordf. Ni bade ju haft dörrn tillskjuten förut; var det för att bättre kunna se hvad ni hade för er? Wendeqvist. Ja, det är stora springor, så att drren behöfver icte vara öppen. Ordf. Hur visste ni att det var kommissarien Norrlin, som yttrade det ni börde? Wendeqvist. Jo, jag låg på knäikontoret och hörde t, men jag såg det inte. Ordf. Ni har sagt att ni varit i kontoret än kl. 7 och än kl. 8, och säger er hafva legat en hel timma på knä i den der skrubben för att plocka i hop edra små tillhörigheter, några spikar och en hammare. Ni tyckes verkligen behöfva gå till er gjälasörjåre för att undervisas om edens vigt. Wendeqvikat Nej, jag har allt vittnat sant hvart ord. Ordf. (till bustru Pettersson). Har ni någon f.åga att tramställa till vittnet? . Pettersson. Ja, jag vill ban skall erkänna, att jeg skickat efter honom för åt han skulle lyssna på alltibop i ek:ubben. Ordf. Var det derför ni lät låga in er? Wendeqvist. Jaa... inte bara för det, mer, gi... för... jag ekulle något göra medan jag väntåde; för frun 8a att jag skulle hålla mig gömd. Ordf. Ropa in hbustru Sandberg! (till denna gom inkommit) Hur många gånger träffade ni Wendeq vist? Sandberg. Inte mer än en gång, då jag lemnade honom nyckeln. Oråf. Hvilken af er ljuger nu? ) Wendeqvist säger sig ha träffat er tre å fyra gånger och att ni läst igen dörren om honom. Ni säger erendast hafva en gång sammanträffat med honom. (Begge vittnena försäkra att de talat sanving). Norrliov. Wendeqvist Jjuger. Jag vill bevisa att han aldrig varit der. Pettersson. Norrlin har försökt tubba Wendeqvist; det säger jag. Norrlin. Och jag säger att Wendeqvist försökt narra mig att gifva honom penningar, för... Ordf. (afbrytande, till Sandberg). Havr ni låst igen kontorsdörren om Wendeqvist? Sandberg. Nej visst inte. Wendeqvist. Jag har sagt sanning. Pettersson. Utom Wendeqvist, som var gömd i skrubben och Björnlundskan som var i öfre trappan, anhåller jag att få hörde skräddar Rosenblåd med fru, som voro gömde i ett litet rum nedanför trappau. Norrlin. Det fanns ingen i det rummet, för vi tittade i nyckelhålet. Pettergson. Det finns intet oyckelbål der. Ordf. Ransakningen uppskjutes till den I mars, då parterna å ömse sidor skola vara beredde att förebringa all den bevisning hvaraf de vilja gig i målet begagna. — Men det var gannt! Hustru Pettersson har i den af henne ingifna skriften yrkat kommissarien Norrlins inmanande i häkte. Vill frun ha rättens beslut öfver den saken? Pettersson. Häktningen kan ju vara till nästa gång. J. Lind eontra 2. 0. Wallenberg. Målet emellad brukspatron J. Lind och bankdirektören A. O. Wallenberg, angående den bekanta transaktionen med inteckningshandlingar, förevar ånyo i går vid rådhusrättens femte afdelning. Parterna inställde sig genom sina förra ombud, kanslisten H. W. Regnholm för käranden; och vice häradshöfdingen J. A. Wallenberg för svaranden; hvarjemte ombudsmannen för Stockholms enskilda bank, vice häradshöfdingen C. J. Djurberg, tillstädeskom och företedde den ifrågavarande omslagsreversen. Käranden hade låtit till vittne inkalla en ledamot i bankdirektionen, hr N. G. Netzel, hvilken nu jemväl infann sig och, då jäf mot honom ej anfördes, fick aflägga vittneseden, hvarefter han berättade, att han vid tillfället, då käranden aflemnade omslagsreversen, väl varit närvarande, men att han icke hörde, att käranden gjorde något vilkor att återfå samma revers, och icke heller att svaranden utfäste, att affären skulle tills vidare få blifva enskild, såsom käranden uppgifvit; dock tillade hr Netzel, att han under cirka !. timme af den tid, då samtalet mellan hrr Lind och Wallenberg egde rum, varit frånvarande, men att öfverenskommelsen att käranden skulle lemna sin omslagsrevers redan var träffad, innan hr Netzel aflägsnade sig. Hr Netzel kunde icke heller påminna sig att han till käranden yttråt, att ett muntligt löfte af svaranden vore lika säkert som om det vore skriftligen afgifvet. , Kärandens ombud tillkännagaf, att någon annan än hr Netzel icke lär varit närvarande vid det samtal, som rörande denna affär egt rum emellan käranden och svaranden, hvadan käranden icke hade någon vidare bevisning att åberopa. I anledning derat och på det att den tvetydighet, hvari saken nu befinner sig, må kunna undanrödjas, ville kärandens ombud, å sin hufvudmans vägnar, erbjuda svaranden att med ed betyga, att icke, såsom käranden påstått, vid reversens aflemnande, fästs det vilkor, att densamma skulle till denne senare återställas, så framt han ej inropade egendomen Benhamra. Om svaranden icke ville gå en sådan ed, vore käranden, i fall svaranden det hellre önskade, beredd att med sin ed bestyrka riktigh2ten af sina gjorda uppgifter rörande denna transaktion. Svarandens ombud bestred den svaranden sålunda erbjudna edgången och ville icke heller tillåta käranden att gå ed. Härefter begärde kärandens ombud tre veckors anstånd, för att inkomma med slutpåstående, och till följd deraf uppsköts målet till den 16 instundande mars. (N. D. A.) ) Det måtte vara en modig qvinna, denna Björklund, som, fastän hon står under polisens uppsigt, likväl vågar slåss medan polis finns i huset. Kanhända är dock den uppgiften icke sannaro, än den andra: att hon var i Upsala. NH ——enn