DET HEMLIGA FÖRBUNDET
VICOMTE PONSON DU TERRKAIL.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Dessa tvenne män som med ett leende på
läpparne talade till hvarandra på detta sätt,
hade redan vexlat en blick af det mest oför-
sonliga hat,
— Min herre, återtog Gontrån, utan attsätta
siz ned på den stot de Verne anvisade honom,
tillåter ni mig göra en näsvis fråga?
— Tala, min herre,
— Huru länge har ni varit förälskad i detta
frantimmer?
Härvid pekade Gontran på Leona.
— Sedan tre dagar, svarade de Verne.
— Godt, min herre. ÄA!skar ni henne mycket?
— Ja, med passion. Jag skulle icke afstå
henne, äfven om jag hade en konung till rival.
— I sådant fall, återtog Gontran, fortfarande
Jugo och småleende, skall ni icke vägra att i
morgon bittida klockan sju möta mig i Boulogne-
skogen.
- — Jag ser istet hinder derför.
— Och ni skall föra med er pistoler och
värjor.
Herr de Verne gaf genom en åtbörd tillkänna
sin forvåning öfver detta förslag att använda
flera slags Vapen.
— Ser ni, min herre, tillade Gontran, vi skola
först utbyta en kula; om ingendera af 035 deri-
genom blir dödad, skola vi gripa till värjorna
och icke sluta, förrän det afsedda målet vunnits.
— Jag förstår och antager ert förslag, sade
de Verne i likgiltig ton. - :
Gontran fästade härefter sina ögon på Leona.
— Min fru, sade han, eftersom ni är seger-
priset, bör ni, till dess striden blifvit afgjord,