DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRKAIL. (Forts. fr. föreg. n:r.) Dessa tvenne män som med ett leende på läpparne talade till hvarandra på detta sätt, hade redan vexlat en blick af det mest oförsonliga hat, — Min herre, återtog Gontrån, utan attsätta siz ned på den stot de Verne anvisade honom, tillåter ni mig göra en näsvis fråga? — Tala, min herre, — Huru länge har ni varit förälskad i detta frantimmer? Härvid pekade Gontran på Leona. — Sedan tre dagar, svarade de Verne. — Godt, min herre. ÄA!skar ni henne mycket? — Ja, med passion. Jag skulle icke afstå henne, äfven om jag hade en konung till rival. — I sådant fall, återtog Gontran, fortfarande Jugo och småleende, skall ni icke vägra att i morgon bittida klockan sju möta mig i Boulogneskogen. — Jag ser istet hinder derför. — Och ni skall föra med er pistoler och värjor. Herr de Verne gaf genom en åtbörd tillkänna sin forvåning öfver detta förslag att använda flera slags Vapen. — Ser ni, min herre, tillade Gontran, vi skola först utbyta en kula; om ingendera af 035 derigenom blir dödad, skola vi gripa till värjorna och icke sluta, förrän det afsedda målet vunnits. — Jag förstår och antager ert förslag, sade de Verne i likgiltig ton. : Gontran fästade härefter sina ögon på Leona. — Min fru, sade han, eftersom ni är segerpriset, bör ni, till dess striden blifvit afgjord,