allt tförändradt. Det förödmjukade, förnedrade,
vanärade och genom sin fega undergifvenhet
skuldbelastade Frankrike har genom sina uppre-
pade, men alltid olyckliga interventioner vändt alla
folks sinnen ifrån sig och har blifvit ett föremål för
de öfriga nationernas hat och förakt. Detta må-
ste bli annorlunda! — Hvad vi vilja. Hvad för-
hållandet till utlandet beträffar, fordra vi oafhän-
gighet af alla folk, aktning för våra institutioner
och Frankrikes direkta deltagande i alla revolu-
tionära rörelser. Inom vårt land fordra vi rättig-
het att hålla möten, tryekfrihet, kostnadsfri och
obligatorisk undervisning, arbetets höjande ge-
nom associationer, afskaffande af arfsrätten, re-
ligionsfrihet, men icke presternas aflönande af
staten, att vid tillsättandet af alla tjenster i sta-
ten afseende endast fästes vid de sökandes för-
tjenster, alla af Bonaparte oss såsom samhälls-
medlemmar beröfvade friheter, allmän rösträtt,
men framför allt en diktatur under revolutionen.
— Våra medel. För att pånyttföda Frankrike,
för att ånyo göra det stort och starkt, för att
rycka det ur den ömkliges händer, han som stolt
och despotiskt håller det under sitt ok, kunna vi
endast räkna på vår egen kraft och på de verklige
republikanernes understöd. Från och med i
dag hafva vi konstituerat oss såsom en exe-
kutiv-komitå; vårt mål är att organisera och leda
den revolutionära verksamheten: som vår rege-
ring är hemlig, är den så mycket fruktansvär-
dare för våra fiender. Man skall få erfara
detta. Demokratiens i Frankrike fel har all-
tid bestått deruti, att den ryggat tillbaka för
att tillgripa den yttersta utvägen. Men man må-
ste tillgripa den. Republikaner! Blifven natio-
nens räddare! Men då I samlens kring repu-
blikens fana, så glömmen icke, att I ingån en
helig förpligtelse: den förpligtelse, att icke förr
öfvergifva aktions-komiten, än dess sträfvanden
äro krönta med framgång; er tillkommer dess-
utom att skydda och understödja hvar och en
af dess medlemmar med all kraft och med alla
eder till buds stående medel. Att undertrycka
Bonaparte, att störta kejsardömet, det är
det höga mål, som vi vilja nå. När och hvar-
helst derför en republikan träffar Bonaparte,
denne personifierade immoralitet, måste han
störta sig öfver tyrannen. Då Cesar hade bragt
den offentliga friheten i fara, samlade sig den
romerska senaten och tyrannen gick till döden
utan annan process, än den af 23 dolkstötar.
Vi måste finna en Brutus bland oss. Hvilka
äro väl den kejserliga regimens stöd? Polisen,
armån och embetsmannaväldet. Den revolutio-
nära stormen skall omgestalta allt detta. Om
en embetsman befinnes skyldig att hafva plågat
och skymfat en republikan, måste han genast
lida sitt straff. Hvarje embetsman är ansvarig
för den befallning han utför. De mesar, hvilka
säga er att I ären Agents provocateurs, att I
prediken mordets teori, svaren dem dristigt:
T försvaren despoterna, I ären derför tyranner-
nas vänner och medbrottslingar. De måste
bäfva! Har då Napoleon skyggat tillbaka för
mordet, för att grunda sitt förhatliga välde?
Har han haft medlidande med sina offer? Den
2:dra december såg man qvinnur, barn och gub-
bar falla för hans blod-, krut- och vinberusade sol-
daters kulor. Och vid Mentana, mördades icke
der förrädiskt 600 garibaldister ? Och för ett
sådant vidunder, hvar: regering är ett skräckvälde,
skulle den allmänna meningen hysa medlidande?
Nej! Intet medlidande! Republikaner! Sam-
lens, förenens, beväpnen eder, hållen eder redo
till den sista striden; ögonblicket är kommet
lå vi skola förena våra krafter för att utkämpa
en stor strid och göra slut på den eländige,
som, sedan han uttömt alla sina bjelpkällor,
icke har något annat medel att hålla Frankrike
träldom, än att värlva en armå af prester,
dessa eviga fiender till förnuft och frihet. Lefve
republiken!