hans afsigt, och hon böjde sig på knä framför !
honom, sägande:
— Stöt till!
Gontran afväpnades af dessa tvänne ord och
kastade dolken långt bort ifrån sig. Han gömde
sedan hufvudet i sina händer, likasom om hela
verlden haft sina ögon fästade på honom och
sett en rodnad af blygsel uppstiga på hans
panna.
Deras sammanlefnad blef för hvarje dag allt-
mera odräglig för Gontran, alltmera smärtsam
för Leona... Den kärlek, som hvilar på för-
aktets grundval, är en tortyr af det gräsligaste
slag.
Likasom Leona fattade afsky för banditen
Giuseppe, då han blef hederlig karl, likaså kunde
Gontran icke utan medlidande åse Leona efter
den förändring, som hos henne försiggått.
Markisen gick sällan ut. Han var dyster och
sluten samt brukade sitta hela dagar midt
framför Leona, med hvilken hän dock föga med-
delade sig.
Hvad den unga qvinnan heträffar, visade hon
sig icke alls ute. Hon hvarken besökte operan,
der hön hade en loge för sin räkning, eller var
någonsin synlig på den förnäma verldens vanliga
promenadplatser.
Den största lycka, hon kunde tänka sig, var
att en stund på aftonen få gå ut och taga motion
i sällskap med Gontran och stödd mot hans
arm. Men hon vågade icke bedja sin älskare
om en sådant gunst, och Gonträn syntes för
öfrigt vara föga böjd för att dertill gifva sitt
bifall. Om han också ännu hyste något tycke
för heme, blygdes han alltför mycket öfver
denna vanhedrande känsla, för att vilja blotta
den för verldens blickar.
Gontran hade alltifrån den dag, då han lärde
känna Leona, nästan helt och hållet upphört
att umgås med sina anhöriga samt gamla vänner