hans afsigt, och hon böjde sig på knä framför ! honom, sägande: — Stöt till! Gontran afväpnades af dessa tvänne ord och kastade dolken långt bort ifrån sig. Han gömde sedan hufvudet i sina händer, likasom om hela verlden haft sina ögon fästade på honom och sett en rodnad af blygsel uppstiga på hans panna. Deras sammanlefnad blef för hvarje dag alltmera odräglig för Gontran, alltmera smärtsam för Leona... Den kärlek, som hvilar på föraktets grundval, är en tortyr af det gräsligaste slag. Likasom Leona fattade afsky för banditen Giuseppe, då han blef hederlig karl, likaså kunde Gontran icke utan medlidande åse Leona efter den förändring, som hos henne försiggått. Markisen gick sällan ut. Han var dyster och sluten samt brukade sitta hela dagar midt framför Leona, med hvilken hän dock föga meddelade sig. Hvad den unga qvinnan heträffar, visade hon sig icke alls ute. Hon hvarken besökte operan, der hön hade en loge för sin räkning, eller var någonsin synlig på den förnäma verldens vanliga promenadplatser. Den största lycka, hon kunde tänka sig, var att en stund på aftonen få gå ut och taga motion i sällskap med Gontran och stödd mot hans arm. Men hon vågade icke bedja sin älskare om en sådant gunst, och Gonträn syntes för öfrigt vara föga böjd för att dertill gifva sitt bifall. Om han också ännu hyste något tycke för heme, blygdes han alltför mycket öfver denna vanhedrande känsla, för att vilja blotta den för verldens blickar. Gontran hade alltifrån den dag, då han lärde känna Leona, nästan helt och hållet upphört att umgås med sina anhöriga samt gamla vänner