DET HEMLIGA FÖRBUNDET
VICOMTE PONSON DU TERRATL.
(Forts. fr. föreg. n:r).
Mex Leona syntes icke till. En dörr öppna-
des, och en man, som markisen aldrig förr hade
sett, inträdde och nalkades hans säng.
— Huru befinner ni er? frågade honom den
okände.
Naturligtvis måste det högeligen förundra
markisen att en person, som var honom fullkom-
ligt obekant, tilltalade honom så förtroligt och
för öfrigt uppförde sig såsom vore han hemma-
stadd i hans bostad. Men hvad som ännu mer
öfverraskade honom var mannens besynnerliga
utseende. Han var lång, mager och tycktes Te-
dan ha hunnit en ganska framskriden ålder,
ehuru han hade en sådan fysionomi, hvarå tiden
endast otydligt trycker sina spår. Hans svarta
hår, hvaribland här och der förmärktes några
silfverhvita strån, var kortklippt. Ur hans gråa,
djuptliggande ögon lyste en dyster eld; och
dessa samma ögon afspeglade en energisk ka-
rakter och ett okufligt mod. Kring hans tunna
läppar sväfvade ett löje, som uttryckte ett visst
förakt för menniskolifvet samt allt bvad menni-
skorna här i verlden eftersträfva och hålla heligt.
Denne man var svartklädd, och han hade för-
gyllda knappar i sin rock.
— Hvem år ni, min herre? frågade markisen,
under det den okände tog plats i en ländstol
invid sängen.
— Min herre, genmälde han, ni känner mig
icke, och mitt namn skall ej väcka något minne
i er själ. Jag är öfverste Leon.
Gontran gjorde cn åthbörd, som betydde:
— Ja, det är verkligen första gången jag hör
detta narin uttalas: