DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRATL. (Forts. fr. föreg. n:r). Mex Leona syntes icke till. En dörr öppnades, och en man, som markisen aldrig förr hade sett, inträdde och nalkades hans säng. — Huru befinner ni er? frågade honom den okände. Naturligtvis måste det högeligen förundra markisen att en person, som var honom fullkomligt obekant, tilltalade honom så förtroligt och för öfrigt uppförde sig såsom vore han hemmastadd i hans bostad. Men hvad som ännu mer öfverraskade honom var mannens besynnerliga utseende. Han var lång, mager och tycktes Tedan ha hunnit en ganska framskriden ålder, ehuru han hade en sådan fysionomi, hvarå tiden endast otydligt trycker sina spår. Hans svarta hår, hvaribland här och der förmärktes några silfverhvita strån, var kortklippt. Ur hans gråa, djuptliggande ögon lyste en dyster eld; och dessa samma ögon afspeglade en energisk karakter och ett okufligt mod. Kring hans tunna läppar sväfvade ett löje, som uttryckte ett visst förakt för menniskolifvet samt allt bvad menniskorna här i verlden eftersträfva och hålla heligt. Denne man var svartklädd, och han hade förgyllda knappar i sin rock. — Hvem år ni, min herre? frågade markisen, under det den okände tog plats i en ländstol invid sängen. — Min herre, genmälde han, ni känner mig icke, och mitt namn skall ej väcka något minne i er själ. Jag är öfverste Leon. Gontran gjorde cn åthbörd, som betydde: — Ja, det är verkligen första gången jag hör detta narin uttalas: