man säger icke stöld då det är fråga om en em-
betsman och riddare, som lånar ettparhundratu-
sen i en hästig vändning, — detta kallas för att
komma på balans, kom för all del ihog det, mina
herrar!
Efter vi nu en gång kommit in på ett sorg-
ligt kapitel, kunde det kanske vara lämpligt att
tala något om den allmänna nöden. Jag såg här-
omdagen. ett. par små trasiga parflar gå in i
den der fruktboden midtemot operahuset. Stac-
kars bytingar, tänkte jag, hvad frökens många
läckerheter derinne skola göra er ondt i hågen,
och godhjertad som jag är — jag heter också
Pettersson — gick jag, efter något betänkande,
efter ini boden för att köpa namnam åt ungarna.
Men hvad händer! Då jag kom in vår handeln
redan i full gång; ur välförsedda kassor upptogs
den ena tolfskillingen efter den andra,: och att
det icke var första gången tiggarungarne hand-
lade med läckerheter, det visäde den kännare-
min och ton, hvarmed de gjorde sitt urval. Vet
fröken, sade jag, vore det inte för frökens
affärs skull, så toge jag deder herrarne i nac-
ken, och:kastade dem på dörren! — Ack ja,
om hr Pettersson det ville göra ändå. Här springa
ungar. hvarenda dag; det är riktigt synd och
skam att se, hur dom använda pengarna di
tigga ihop, sa lilla fröken och blef blossande
röd af ovilja öfver så mycken fräckhet. Jag
talar om historien för hr Pettersson, på det att
han inte måtte tro att allt är nöd som gnäller.
Men nu är spalten mer än full och sättarn otå-
lig; farväl derför till härnäst, mina hrr. Godt
nytt år hr Lundström! Cha.