Slägtfejden
eller
En arftagerskas Sjelf-biografi.
(Forts. från föreg. n:0.)
— Vist sade jag det; men ingen ville tro
mig. Sakerna hade ju icke kunnat flyga mig i
händerna; och när jag ej ville upplysa hvem
som gifvit mig dem, antog man naturligtvis att
jag icke kunde göra det.
— Men nu vill ni yppa förhållandet; nu har
ni insett, huru oförnuttigt det är att offra lifvet
för personer, som sjelfva haft hjerta till att
handla så nedrigt mot er.
— Om andra bete sig illa met mig, har jag
derför hvarken rättighet eller lust att förråda
dem... Det gör mig mest ondt om den stackars
gamla qvinnan; ty hon bevisade mig mycken god-
het och gaf mig mat med friköstig hand... Men
ni skulle ha sett henne, då hon betraktade mig
inför domstolen. Hon ropade att jag var en
afbild af hennes son, som varit död i trettio
år, och dock eller kanske just derföre hade hon
fått i sitt hufvud att det var jag och ingen
annan som försökt döda henne.
— Var då er följeslagare så lik er?
— För all del fråga mig icke! Sök ej narra
mig till att yppa min hemlighet! Och icke heller
är det värdt att ni försöker gissa den. Ni skall
bestämdt misstaga er. Jon kunde icke leta ut
sanningen, och likväl ha mina tankar förr alltid
varit en uppslagen bok för henne.
Det tjenade ingenting till att söka öfvertala
honom; han var och förblef obeveklig.
Att han var oskyldig, derom hyste jag intet
tvifvol Trgen kopde blicka in uti hans lugna
öga eiler lyssna till hans säkra stämma, utan
att linna sig öfvertygad om att han blifvit miss-