Och hon fortfor att bedja ända till dagningen
— Mitt älskade barn, sade hon då, hvad ha
du drömt i natt?
— Om jag säger det, blir du återigen ond.
— Säg det ändå! inföll modren. Säg det ändå!
— Jag drömde att en hög herre kom hit med
sett talrikt följe och friade till mig. Han åkte
i en gyllene vagn och hade med sig åt mig en
-klädning af guldspetsar. Och när jag sedan in-
trädde i kyrkan såg folket ingen annan än mig.
Modren sammanknäppte sina händer; dottern
hoppade halfklädd ur sängen och begaf sig in
i en annan kammare för att undvika den lexa
hon väntade, men som föreföll henne ledsam att
:åhöra.
Samma dag körde tre vagnar in på gården:
en af koppar, en af silfver och en af guld; den
första med två hästar, den andra med fyra, den
tredje med åtta, alla med seldon af perlor och
guld. Från koppar- och silfvervagnen nedstego
pager i röda byxor samt gröna tuniker och dol-
mor; ur guldvagnen nedsteg en ståtlig ädling,
helt och hållet klädd i guld.
Han inträdde i huset, böjde ett knä mot mar-
ken och anhöll hos modren om Marienkas hand.
Hvilken ära! tänkte den stackars qvinnan.
— Se der min dröm besannad! sade Marienka;
du ser nu, mamma, att jag nu som alltid fick
rätt och du orätt.
Derpå sprang hon in i sin kammare för att
Ibinda förlofningsbuketten, hvilken hon sedan,
:med ett strålande leende, räckte åt den vackre
riddaren såsom underpant på sin tro. Å sin
sida satte den vackre riddaren på hennes finger
en ring, hvars sten gnistrade som stjernorna,
och bjöd henne ett diadem af guld samt en
-klädning af gyllene spetsar.
Pen högmodiga flickan gick att kläda sig till
wWigsel-ceremonien. Modren, fortfarande orolig,
frågade fästmannen: :
— Min gode herre, hvad slags bröd har ni
:att bjuda min dotter?
-— Hos oss, sade han, är brödet af koppar,
af silfver eller af guld; hon får sjelf välja.
— Hvad vill detta säga? tänkte modren.
Marienka oroade sig ej öfver någonting; hon
återkom, bländande som solen, mottog sin tro-
lofvades hand och begaf sig till kyrkan, utan
att ens begära sin mors välsignelse. Man lät
den stackars qvinnan bedja vid ingången till kyr-
kan, och då Marienka steg upp i vagnen af-
reste hon utan att ge sin mor en blick, utan
att ens säga henne farväl.
De åtta hästarne fara af i galopp, tills de
anlända till en ofantlig klippa, i hvilken är
en öppning stor som en stadsport. Hästarne
fördjupa sig i mörkret, marken darrar, klippan
störtar tillsammans med ett förfärligt dån.
Den unga bruden fattar sin makes hand.
— Frukta ingenting, min sköna, det blir straxt
ljust.
I ett nu börja tusentals lågor fladdra rundt
omkring. Det är bergets dvärgar, som med fack-
lor i händerna komma för att mottaga sin hus-
Londe, bergkungen.
Marienka förstod då hvem hennes man var.
Men han måtte nu vara ett godt eller ondt vä-
sende, var han i alla fall så rik, att bruden med
gladt sinne gick sina nya öden till möses.
Utkomna ur mörkret, for man fram genom
blygråa skogar och berg som sträckte sina hem-
ska färglösa toppar ända upp emot skyarne.
Tallar, bokar, björkar, ekar, klippor, allt var
af bly. Efter skogen vidtog en stor äng, der
gräset var af silfver; längst borta på denna
äng reste sig ett gyllene slott, inlagdt med dia-
manter och rubiner. Der utanför stannade åk-
donet; bergkungen räckte handen åt sin brud
med dessa ord:
— Min sköna, allt detta tillhör dig!
Hvem blef förtjust om icke Marienka? Men
man gör ej en så lång resa utan att bli hung-
rig. Det var alltså med en viss belåtenhet hon
såg dvärgarne duka ett bord, der allt blixtrade
af guld, krystall och ädla stenar. Man serve-
rade de underbaraste födoämnen, förrätter af
smaragder, stekar af guld på fat af silfver. Alla
förtärde deraf med god matlust, utom bruden,
som bad sin make om litet bröd.
— Servera kopparbrödet! sade bergkungen,
Marienka kunde icke äta deraf.
— Servera silfverbrödet! återtog han.
Marienka kunde icke äta deraf.
— Servera guldbrödet, sade han slutligen.
Icke heller detta kunde Marienka äta.
— Min sköna, sade bergkungen, jag är myc-
ket ledsen, men hvad skall jag kunna bjuda dig?
Vi hafva intet annat bröd.
Den unga makan brast i tårar, hvarvid hen-
es make började skratta öfverljudt; hans hjerta
så väl som hans rike var af metall.
— Gråt, om du så behagar! utropade han,
nen det tjenar till ingenting. Hvad du önskat
var du vunnit. At det bröd du sjelf valt!
Sålunda måste den rika Marienka framsläpa
itt lif i slottet, döende af hunger, förgäfves sö-
cande en ört eller en rot att stilla de qval som
örtära henne. Gud har hört henne för att straffa
1enne.
Tre dagar om året, vid den tid då jorden
ppnar sig för att emottaga det lifgifvande regu
om Gud sänder, återkommer Marienka till jor-
len. Höljd i trasor, blek och tärd, går hon tig-
ande från dörr till dörr, mer än lycklig när
nan kastar till henne några smulor och när hon
f någon fattig usling får som almosa emottaga
vad com fattar 3 hannac mullana aclatt. An Te
bod rv LK
- mA mm tU