danden voro förgäfvess Hon hade en aning;
sade hon; om att en stor olycka förestod; och
huru gerna hon än ville; kunde hon icke för-
jaga de sorgliga tankar; hvaraf hon bestor-
mades;
Det visade sig snart att hennes aning var
blott alltför sann. Hon fick nemligen samma
dag emottaga ett bref, skrifvet utaf läkaren vid,
det sjukhus, der John legat; doktor Arundel;
och hvilket innehöll att hennes mor varit på
sjukhuset i tre veckor; att hor icke velat un-
derrätta sin dotter derom; emedan hon städse
hoppats på en förbättring; att äfven doktorn
trott att hon skulle komma sig, men att han
nu; då hon blifvit betänkligt sämre; ansett sig
böra tillråda henne att upplysa sin dotter huru
det stod till med henne; på det denna måtte
få tillfälle att säga henne ett sista farväl, för
den händelse hon skulle dö;
— Nåd! Gode Gud; haf misskund med mig;
arma stackare! utropade den olyckliga flickan
efter genomläsningen af detta bref; Låt henne
lefva eller tag ock mig med!
— Nej; Ellen; min dyra vän; säg icke så.
Tänk på er broder; ni måste lefva för hans
— Jag kan icke! jag kan ickel Act, Isa-
bella, ni vet ej; en sådan god moder hon var
rit; så ädelmodig; så försakande; så tålig! Och
tänk om hon nu skulle dö; och det till på
ett allmänt sjukhus; utan att ha något af sina
barn hos sig!
— Plåga icke er sjelf .med dessa förskräck-
liga föreställningar; Jag känner väl till det
ställe; der hon vårdas, och jag är äfven be-
kant med läkaren; som skrifvit detta bref; Nj