SLÄGTFEJDEN ELLER EN ARFTAGERSKAS SJELE-BIOGRAFI : (Forts. från föreg. JF.) — Förlåt min svaghet. Men fåfängan; de gamla minnena. vilja framträda ibland .;:;: Chevalierns hjerta hafva blifvit sämre likasom hans rock. Allons! Låt 038 gå. Det var en lång och mödosam promenad. Jag kände mig ytterst trött, men för att icke på något sätt såra den ädle, välvillige man; som ledsagade mig och som; efter hvad jag trodde mig märka, vid hvarje åkarestation, vi passerade, erfor en bitter känsla öfver att han icke hade råd till att bjuda mig åka, sökte jag hålla modet uppe och visa mig så glad och belå:en som möjligt. Omsider kommo vi fram till vårt mål. Vi gingo in i ett litet hus; belägen vid en mörk och smal gata. I förstugan mötte vi en blek; mager qvinaa, för hvilken min följeslagare ödmjukt tog af sig hatten; sägande: — Madame, jag hafva den äran att helsa er. Jag komma tidigt i dag; men se här une amie, en sådan som ni kalla god vän; till den stackars madame Walton. Qvinanan besvarade denna helsning; hennes röst gjorde på mig ett behagligt intryck: Hon upplyste att fru Walton var hemma och varnade oss för att springa hårdt i den skrala trappan, som. tycktes hota att rasa i hvarje ögonblick; a Herr de .Cöutance knackade på Marys dörr; hvarefter -han steg ia under utrop: