SLÄGTFEJDEN
ELLER
EN ARFTAGERSKAS SJELE-BIOGRAFI
: (Forts. från föreg. JF.)
— Förlåt min svaghet. Men fåfängan; de
gamla minnena. vilja framträda ibland .;:;: Che-
valierns hjerta hafva blifvit sämre likasom hans
rock. Allons! Låt 038 gå.
Det var en lång och mödosam promenad.
Jag kände mig ytterst trött, men för att icke
på något sätt såra den ädle, välvillige man;
som ledsagade mig och som; efter hvad jag
trodde mig märka, vid hvarje åkarestation, vi
passerade, erfor en bitter känsla öfver att han
icke hade råd till att bjuda mig åka, sökte jag
hålla modet uppe och visa mig så glad och
belå:en som möjligt.
Omsider kommo vi fram till vårt mål. Vi
gingo in i ett litet hus; belägen vid en mörk
och smal gata. I förstugan mötte vi en blek;
mager qvinaa, för hvilken min följeslagare öd-
mjukt tog af sig hatten; sägande:
— Madame, jag hafva den äran att helsa er.
Jag komma tidigt i dag; men se här une amie,
en sådan som ni kalla god vän; till den stac-
kars madame Walton.
Qvinanan besvarade denna helsning; hennes
röst gjorde på mig ett behagligt intryck:
Hon upplyste att fru Walton var hemma och
varnade oss för att springa hårdt i den skrala
trappan, som. tycktes hota att rasa i hvarje
ögonblick; a
Herr de .Cöutance knackade på Marys dörr;
hvarefter -han steg ia under utrop: