Sommerset, min ställving ör nu mycket förän:
drad, sedan ri sist träffade mig.
— Må vars; den kan i alla fall cj vara
sämre än åran då var. Men om så är, beböfl
ver i i ännu högre grad körlek och omvård-
nad. Det är er sjull, ej er ställvivg, som jex
vill vinna. Säg endast ett ni vill älska mig,
att jaz får tola med herr Cunuinghbam, och —
— Omöjligt, omöjligt! wtropade jag häftigt.
Jag bar lcronat min mor, Fulle, mitt hem —-
allt! Jag skal! aldrig mera återse dem.
-— Hel! men hvad bar då bändt? Ack, dyra;
älskade Isabella, baf förtro:tuda för mig! Säg
hvad som inträffat, eller om ni ej vili det, gif
mig endast rättighet att beskydda er och jog
vill ej fordra meral
— Jag kan icke! Aunu ex gång ber jag er
lemna mig och, om möjligt är, glömma aw pi
sett mig.
— Huru? Ack, Isabella, och detia kan vara
ert allvar? Jag måste, jag vill veta allt. I an-
nat fall skoll jag uppsöka terr Cunpisgbam
ech tvinga honom att afgifva en förklaring.
— Gör det, svarade jag sorgsen, om ni kän-
ner att hvad ni nysa försäksst mig kan tillåta
ett sådant bavudlingssätt, och om pi vill ed
ännu en svårighet öka antalet al dem som re:
dan omgilva mig och derigenom hjelpa mina
fierder; men ivnan ni huonit återvända, är jag
försvuaneu.
Några minuters tystnad inträdde. Major Som-
merset stod nedslagen framför mig, under det
att jag, oförmögen att lyfta mina ögog och
möta deu lågands biick, som jag kände hvi-
lade på mig, stödde mig mot soffan.
När slutligen allt var så tyst, avt jag tyckte