— Ingeatirg, ingentiog; mena jag kan icke
— fråga mig icke —- jag kan ej afgitvs någon
förklsring.
-— Ni anser, att jag ej har någon rättighet
till erv förtroende, och det är sannt — jug
bar ej heller på deta brutsie sätt tänkt till
tvinga mig det; mea om ut endast visste —
om jag vågade — ack, Isobella! utropade han,
häftigt afbrytarde sig sju! — kan det vara
möjligt att ui rj gissat min bemlighet, att ni.
ej vet huru böpt och innerligt Jsg älskar er?
Från första ögonblicket jeg genom andras ogrann-
lagenhet fördes i er närhet, oå jag med erubb-
ligt tålamod vakade vid er broders sjuksäng,
sökande trösta, uppmurtra och roa hovom, un-
der det ni utstod beständiga pröfoingar och
försakelser, var mitt bjerta ert, och deas Hjuf-
vaste ärelystnad att vinna ert bifall. Kan det
vara möjligt att ni j mörkt detta? O, tala då;
Isabella -— blott ett enda ord!
Men det var mig omöjligt; soitt bufvud var
förvirradt, rutomet denrade omkring, jag hörde
ingenting och skulle hafva svimmat, om icke
major Sommerset, varseblifvande den dödliga
blekbeten, som spred sig öfver wilt ansigte,
fartat wig om lifvet i samma ögonblick jag
var nära att ejunka till golfvet och burit mig
till den bårda soffan samt med tillbjelp af vat
ten och frisk luft återkallat mitt medvetande.
Måsga minute: förgingo, innan raina om-
töeknade sinnen vunnit vog klarhet att fatta
menaingen af hevs passionerade ord, men då
jag insåg den, uppsteg jag, eburu de kommo
mitt bjerta att spritta till af glädie, och sade,
försökande vira så lugn sow möjligt:
— Jag får lywena till edra ord, major