— Fråga mig iete. Vill vi endast göra
mig den största tjerst den ena menniskan ken
bevisa den andra, så glöm att pi träffat mig.
ooo Omöjligt! Jag kunds lika väl glömms
min egen tilivaro.
oo Men ni måste, det är nödvändigt.
ooo Omöjligt, dyraste fröken! Ni begär hvad
som ej etår i min makt att bavilja, så vida jag
ej kunde förvandias till en sten. Men hvarför
skall ni inbitla er att det är nödvävdigt? För-
låt mig. men vi är sjuk — någontiog har in-
träffat, fort!or han ängsligt, seende att min
kind blekaade, Får jeg ej eta dei? Säg mig,
ack, säg mig om jag ej på något sät kan
tjena er?
— Nej, mumlade jag med låg röst, ty min
rörelso var nära att beröfva mig all sjelfbe-
herrskaing, och sjil och kropp, båda lika ut-
mattade, påyrkade bvila. Ni torde ursäkta mig,
fortfor jeg med svag och klagande stämma,
mvu jag såge helst att jag blef ensam.
-— Jez fan ej lemun ee i detta tillstånd.
Ni är ganska sjuk, medtagen at jag vet cj
hvilka olyckor. Och detta usla ru; man borde
väl åtminstone hafva gifvit er ext, der ni kon-
nat få vara ostörd, utropade han och sprang
till klocksträngen.
— Nej, ring icke; jag befianer mig här ge-
nom eget val och vill ej — jag ber er, ring
icke Cbärmed störtade jag fram tör att afbålla
honom ifrån hans föresats) — drag ej folkets
uppmärksambet på mig!
— Hvarföre då? Hvad betyder detta hemlig-
hetsfulla uppföravde? Nej, frökes, rygga ej utl-
baka! Hvad har jog gjort att vi skall så miss-
tro mig?