SLÄGTFEJDEN
ELLER
EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIDGRAFI.
(Forts. från föreg. JF.)
— Åh, stället är ganska bra — åtminstone
j sämre än något annat at denna sortens värds-
bug, svarade jag vårdslöst, ehuru jag kände mig
i högata grad besvärad af mötet med majoren.
— Ni befiaver er icke vä!, utropade han
oroligt :och med deltagande stämma.
— Jo; jag tackar — nej, icke rätt väl —
godnatt — jag vill ej längre uppehålla er, stam-
made jag förvirrad och försökte öppna dörren.
— Jag bar viset icke brädtom och vet in-
zentiog som drifver mig bort börifrån, såvida
icke, tillade han med Jägre röst, jag har varit.
nog olycklig att förtörna er, och ni derföre
vill att jag skall aflägsna mig.
— Nej, visst icke; men —
— Men hvad då? frågade hav; då jag tvär-
stannade; om jag ej missbagat er, tår jag ej
qvarstanna och träffa herr Cunningham eller
er moder?
— Dos äro ej här:
— Då kan det aldrig stå rätt tilll Ni har
väl ej, utropade han oroligt, blifrit —
— Nej, nej, svarade jeg genast; under det
blodet rusads uppåt mitt ansigte, ty jag för-
stod den blick han kastade på mina samman-
knäppta och darrande händer. Nej, så illa står
det ej till.
— Gud vere lof! Men hvad för er då hit
till en sådan plats och en så aflägsen stvadsåst?