— Åb; han sade så; bara för att muntra upp
er; men han; liksom vi alla; trodde det icke.
— Hvarför då?
— Ab; jag vet icke; jag kan ej säga det.
Vi ha i alla fall misstagit oss:
— Om hvad då? Trodde ni att jag skulle dö?
— Ej just det —
— Helt oförmodadt såsom gumman Jones?
— Hon dog af skröplighet, svarade Lucy;
och icke af lungsot:
— Lungsot! Inbillade ni er då; att jag var
lungsigtig?
— 592 så; nu har jag pratat bredvid mun-
nen; men bry er ej derom.
— Men hvem har sagt; att jag var lung-
sigtig?
— Herrn — doktor Medway — alla; men
de ha, som ni ser; misstagit sig, ehuru, det
må Gud veta, ni såg så ut.
— Gjorde jag? Hörde ni doktor Medway
säga det?
— Nej; icke alldeles:
— Hvem bar då segt er, att han gjort det?
— Herrn; och så nedslagen han var sedan.
— Var han?
— Ja; och det var ej underligt; då er stac-
kars syster dog på samma sätt. Men hvarföre
tala om sådant nu? Derföre att en af familjen
dör af en sådan sjukdom, är det derföre sagdt;
att ni också skall dö deraf? Ni är bättre nu;
och skall, med Guds hjelp; bli allt bättre.
— Jag vill hoppas det, men jag förstår er
icke, Lucy; jag har aldrig haft nägon syster.
— Hur kunde då herrn säga så? Han be-
rättade för alla; att er syster, då ni var helt
liten; dött i lungsot; och beklagade sig att det