— Nej, visst icke, Lucy; I ären alla så goda;
jag borde blifva frisk; om ej af ennat; så åt-
minstone af tacksamhet.
— Ah, blif ni frisk för er egen skull och
bry er ej om oss. Er middag kommer straxt
upp; ät då bra, och drick ett glas vin samt
lägg er sedan att sofva; ni har hela dagen
på er.
Middagen bars upp, och om det nu kom sig
af lagnet omkring mig,:iatt jag fann den smak-
ligare än vanligt; det vet jag icke; nog af jag
nästan njöt deraf och kände mig betydligt bättre.
— Rätt så; sade Lucy; då hon dukade af bor-
det; drick nu litet vin och lägg er sedan.
— Nej tack; svarade jag sättande bort glea-
set, middagen har skämt bort smaken deraf.
Det är mig nu mera motbjudande än någonsin;
— Det är derföre; att ni ej tycker om vin;
drick i alla fall; ty det skall göra er godt.
Jag försökte och drack halfva glaset; men
min naturliga motvilja för starka drycker öfver-
vann min önskan att göra henne till viljes, och
jag satte beslutsamt bort glaset; sägande:
— Jag kan ej; låt mig försöka, om jag ej
kan blifva frisk det förutan,
Efter några dagar var jsg så pass återställd,
att jag kunde återtaga mina afbrutna studier;
göra smärre protaenader, spela och sjunga som
förr och skrifva till Fulke.
— Hvad herrn skall blifva glad, när han
kommer hem igen! utbrast Lucy på morgonen
af den tolfte dagen ifrån hans afresa; När
han for; hoppades han ej en sådan lycklig för-
ändring:
— Jo, det gjorde han; ty han sade att jag
snart skulle blifva frisk; om jag höll mig stilla: