— Nej, visst icke, Lucy; I ären alla så goda; jag borde blifva frisk; om ej af ennat; så åtminstone af tacksamhet. — Ah, blif ni frisk för er egen skull och bry er ej om oss. Er middag kommer straxt upp; ät då bra, och drick ett glas vin samt lägg er sedan att sofva; ni har hela dagen på er. Middagen bars upp, och om det nu kom sig af lagnet omkring mig,:iatt jag fann den smakligare än vanligt; det vet jag icke; nog af jag nästan njöt deraf och kände mig betydligt bättre. — Rätt så; sade Lucy; då hon dukade af bordet; drick nu litet vin och lägg er sedan. — Nej tack; svarade jag sättande bort gleaset, middagen har skämt bort smaken deraf. Det är mig nu mera motbjudande än någonsin; — Det är derföre; att ni ej tycker om vin; drick i alla fall; ty det skall göra er godt. Jag försökte och drack halfva glaset; men min naturliga motvilja för starka drycker öfvervann min önskan att göra henne till viljes, och jag satte beslutsamt bort glaset; sägande: — Jag kan ej; låt mig försöka, om jag ej kan blifva frisk det förutan, Efter några dagar var jsg så pass återställd, att jag kunde återtaga mina afbrutna studier; göra smärre protaenader, spela och sjunga som förr och skrifva till Fulke. — Hvad herrn skall blifva glad, när han kommer hem igen! utbrast Lucy på morgonen af den tolfte dagen ifrån hans afresa; När han for; hoppades han ej en sådan lycklig förändring: — Jo, det gjorde han; ty han sade att jag snart skulle blifva frisk; om jag höll mig stilla: