SLÄGTFEJDEN
ELLER
EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGRAFI.
(Forts. från föreg. Af.)
I närheten varseblef jag en liten fri plats
med sammetslent gräs, som såg högst inbju-
dande ut: Dit sprang jag nu med dockan och
lade den der:
En eller två gånger; under sina studier i den
finare kokkonsten; kastade Fulke ögonen på
sin förtjusning och frågade om hon insomnat;
och sedan hans bekymmer i detta afseende
blifvit lugnade; kunde han fritt syssla med sina
puddingar: Just då läckerheterna voro färdiga
att serveras, och Fulke uttalade sin önskan att
dockan också skulle smaka på dem; framstör-
tade genom hasselbuskarne; som stodo bredvid
dockans hviloplats; en stor hund; som förföljde
en stackars katt, och sparkade dockan ned i
det grunda; smutsiga vattnet.
För att lugna Fulke, skulle jag måhända
hafva vadat ut i vattnet efter doekan, men
innan jag hann besluta mig för denna utom-
ordentliga åtgärd; kom Betty; förskräckt af Ful-
kes klagorop; springande till platsen.
— För Guds skull; hvad står på; barn?
Bella; har han gjort sig illa; utropade hon och
bemödade sig förgäfves att lugna Fulke, som un-
der högljudda snyftningar pekade nedåt vattnet.
Jag svarade ingenting, ty fastän jag sökte
trösta mig sjelf med den tanken att dockan var
min och att jag hade lof att leka med den;
sade likväl mitt samvete; att jag varit olydig;