SLÄGTFEJDEN ELLER EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGRAFI. (Forts. från föreg. Af.) I närheten varseblef jag en liten fri plats med sammetslent gräs, som såg högst inbjudande ut: Dit sprang jag nu med dockan och lade den der: En eller två gånger; under sina studier i den finare kokkonsten; kastade Fulke ögonen på sin förtjusning och frågade om hon insomnat; och sedan hans bekymmer i detta afseende blifvit lugnade; kunde han fritt syssla med sina puddingar: Just då läckerheterna voro färdiga att serveras, och Fulke uttalade sin önskan att dockan också skulle smaka på dem; framstörtade genom hasselbuskarne; som stodo bredvid dockans hviloplats; en stor hund; som förföljde en stackars katt, och sparkade dockan ned i det grunda; smutsiga vattnet. För att lugna Fulke, skulle jag måhända hafva vadat ut i vattnet efter doekan, men innan jag hann besluta mig för denna utomordentliga åtgärd; kom Betty; förskräckt af Fulkes klagorop; springande till platsen. — För Guds skull; hvad står på; barn? Bella; har han gjort sig illa; utropade hon och bemödade sig förgäfves att lugna Fulke, som under högljudda snyftningar pekade nedåt vattnet. Jag svarade ingenting, ty fastän jag sökte trösta mig sjelf med den tanken att dockan var min och att jag hade lof att leka med den; sade likväl mitt samvete; att jag varit olydig;