uppfostran; följde henne med uppmärksamhet och gladdes; då han märkte att hon efterhand blef alltmera lik de gamla familjeporträtterna i herresätets galleri, omhuldade hang hustru i främsta rummet den englagoda Frances, som tycktes vara till endast för att älska och blifva älskad tillbaka; och som; i den mån hon uppväxte; förverkligade de förhoppningar hon gifvit om att bli skön; mild och ädelsinnad. Hon blef allt mer och mer olik sin sträfve, frånstötande fader, på hvilken hon icke bråddes i mera än ett enda afseende: hon hade nemligen en stark vilja, som icke lät kufva sig, då det var fråga om något som hon ansåg vara rätt eller som förestafvades af hennes känslor. Och just detta drag i hennes karakter var det som förorsakade alla de sorger hon fick utstå här i lifvet. Hos nästan hela sin omgifning var Frances en stor favorit; men herr Aylmer blef för hvarje dag alltmera kär i och stolt öfver sin andra dotter, och i samma förhållande tilltog hans likgiltighet för Frances, hvilken, :omgifven af all slags lyx och egande den fullaste frihet att tillbringa tiden huru hon behagade, antingen i sällskap med sin moder; som hon älskade af hela sitt hjerta, eller någon annan person; som hon tyckte om; lefde temligen lyckligt, fastän beröfvad sin faders tillgifvenhet. Icke så Eleonor. Stolt som hon var; förnäm och ofta frånstötande i sitt sätt; saknade hon likväl icke förmåga att hysa den varmaste ömhet och erfor bittra känslor; så ofta hon fann sig på något sätt försummad; och ehuru hon efter all sannolikhet skulle ha med förakt afsagt sig all den hyllning (ett enda undantag