uppfostran; följde henne med uppmärksamhet
och gladdes; då han märkte att hon efterhand
blef alltmera lik de gamla familjeporträtterna
i herresätets galleri, omhuldade hang hustru i
främsta rummet den englagoda Frances, som
tycktes vara till endast för att älska och blifva
älskad tillbaka; och som; i den mån hon upp-
växte; förverkligade de förhoppningar hon gif-
vit om att bli skön; mild och ädelsinnad. Hon
blef allt mer och mer olik sin sträfve, frånstö-
tande fader, på hvilken hon icke bråddes i mera
än ett enda afseende: hon hade nemligen en
stark vilja, som icke lät kufva sig, då det var
fråga om något som hon ansåg vara rätt eller
som förestafvades af hennes känslor.
Och just detta drag i hennes karakter var
det som förorsakade alla de sorger hon fick
utstå här i lifvet.
Hos nästan hela sin omgifning var Frances
en stor favorit; men herr Aylmer blef för hvarje
dag alltmera kär i och stolt öfver sin andra
dotter, och i samma förhållande tilltog hans
likgiltighet för Frances, hvilken, :omgifven af
all slags lyx och egande den fullaste frihet att
tillbringa tiden huru hon behagade, antingen i
sällskap med sin moder; som hon älskade af
hela sitt hjerta, eller någon annan person; som
hon tyckte om; lefde temligen lyckligt, fastän
beröfvad sin faders tillgifvenhet.
Icke så Eleonor. Stolt som hon var; för-
näm och ofta frånstötande i sitt sätt; saknade
hon likväl icke förmåga att hysa den varmaste
ömhet och erfor bittra känslor; så ofta hon
fann sig på något sätt försummad; och ehuru
hon efter all sannolikhet skulle ha med förakt
afsagt sig all den hyllning (ett enda undantag