ningsbrefven? upprepar han långsamt; under
det att klockan slår tio.
Bjudningsbrefven ? utropar han med högre
röst. Plötsligt slår han sig häftigt för pannan
— han erinrar sig att de ännu ligga qvar på
bordet uppe på hans embetsrum;
De ligga qvar på mitt skrifbord; Jag sprin-
ger efter dem och skickar ut dem. Om en
balftimma är den saken rangerad.
Men jag tror inte att våra vänner skola vara
hugade att gå bort klockan elfva på qvällen!
invänder Anna; som hela dagen känt sig så
lycklig, hvarför det snöpliga slutet gjorde hen-
ne så mycket mera nedstämd.
Godt; godt, då äta vi ensamnal utropade
Berggren. Sade jag dig icke i morgse att vi
skulle vara ensamna i qväll? tillade han med
bitter ironi.
Anna har emellertid förlorat all matlust och
går och lägger sig. Afven Berggren känner in-
gen hunger, men är så mycket mera törstig och
tömer det ena glaset efter det andra. Det
väl dukade bordet, som två timmar tidigare
gjort ett nästan högtidligt intryck, förekommer
honom pu riktigt hemski. Det ser nästan
ut sov ett väl svept lik. Den fördömda tank-
spriddbeter I utropar han då han slår upp bu-
teljen n:o 3. Allt var så väl förberedt och så
lyckadt. Och till på köpet får jag väl lida
emälek för det här, då det blir bekant!
Med mulen uppsyn går han ut andra dagen:
En vän — en af de inbjudne — möter honom
på gatan och stannar.
Jag och några andra vänner ämnade i går
afton helsa på dig, kära Berggren; säger vän-
nen; Vi voro redan vid er port; men då vi