på eftermiddagen; men vi fara ensammav, till-
lägger han; swåleende;
Do fara: Auna kävner sig eå lycklig. Hen-
nes man är så god och uppmärksam och hans
tankspriddhet tyckes vara alldeles försvunnen.
Måtte det bara räcka länge! De tillbringa hela
eftermiddagen på Djurgården. Det herrligaste
väder gynnar deras lilla utflygt:
Framåt qvällen frågar Auna om de icke skola
fara hem igen; men mannen vill icke höra på
det örat. Han uppbjuder allt för att roa henne
och hålla henne qvar: Anna här redan anät
att han vill bereda henne ännu en öfverrask-
ning:
Det är redan temligen mörkt då de komma
till staden igen. Då vagnen statinar vid deras
port ser Anna med förvåning att alla fönster i
deras våning äro upplysta.
Hvad vill det säga; Theodor? frågar hon.
Jag vet icke, svarar han småskrattande:
Kom; skola vi se efter. Kanske hafva vi
fått fremmandea.
Småsjunzande för han sin unga fru uppför
trappan. Han är så glad; Han lyssnar om
icke några röster höras derinne. Aunnu är allt
tyst. Hau öppnar dörren och Anna blir, öfver-
räskad; stående på tröskela. Midt på salsgolfvet
står ett väl dukadt och försedt bord; Krokan
med hennes namnehiffer, blomvaser och ljus
stråla mot henne. Du skall snart få gäster,
hvilka da gerna ser, utropar mannen.
Theodor, Tåeodo! Du har pjort för mycket !
utropar Anna, verkligen öfverraskad, och slår
sina armar om hans hals. Du har gjort för
mycket !
Ha, ha; ha, smårkrattade han: Jag ville