fattade han vid nattens inbrott åter vandrings-
stafven och drog vidare. I Tjust fick han veta;
att allmogen derifrån dragit för Stegeholm och
att Engelbrekt satt herr Bo Knutsson till be-
fälhafvare för densamma; men att Engelbrekt
sjelf. dragit nedåt Kalmar.
Belgsting fortsatte sin vandring, fullt och
fast i det hopp att han dock till slut skulle
hinna Engelbrekt, huru mörkt ock detta syntes.
Gerna hade han stigit till häst; men derifrån
hindrades han; dels afbrist på penningar; dels
ock af sin dotter, som han på inga vilkor ville
lemna, dels ock slutligen; hvilket var det -för-
nämsta; deraf att han; betraktade sin vandring
som en pilgrimsfärd; en botgöring; hvilken for-
drade kroppslig möda och försakelse.
Emellertid gick det. honom vid Kalmar på
samma sätt. Vid Kläckeberga; nordvest från
staden; träffade -han på en afdelning af det
svenska lägret. Hela staden var omsluten af
en bondehär och äfven beridna skaror, tillhö-
rande Gotskalk-Bengtsson och Gustaf Larsson;
hvilka Engelbrekt här förordnat till höfvids-
män. Bjelf hade Engelbrekt med Nils Stens-
son dragit nedåt Blekinge; Och Belgsting be-
gaf sig dit. Blekingsboarne hade hyllat En-
gelbrekt och denne begifvit sig derifrån åt Hal-
land, dit han stämt Smålands och Westgöta-
allmogen sig till mötes vid Laholm: Belgsting
drog derför in åt: de Småländska skogarne.
Men hans obekantskap med dessa trakter
gjorde; att han gång efter annan gick vilse i
de stora; ensliga skogarne; så att när han kom
fram till Laholm fann han det väl i svenska
händer — Engelbrekt hade öfverlemnat det
åt lagmannex i Småland; Arvid Svan; som an: