fattade han vid nattens inbrott åter vandringsstafven och drog vidare. I Tjust fick han veta; att allmogen derifrån dragit för Stegeholm och att Engelbrekt satt herr Bo Knutsson till befälhafvare för densamma; men att Engelbrekt sjelf. dragit nedåt Kalmar. Belgsting fortsatte sin vandring, fullt och fast i det hopp att han dock till slut skulle hinna Engelbrekt, huru mörkt ock detta syntes. Gerna hade han stigit till häst; men derifrån hindrades han; dels afbrist på penningar; dels ock af sin dotter, som han på inga vilkor ville lemna, dels ock slutligen; hvilket var det -förnämsta; deraf att han; betraktade sin vandring som en pilgrimsfärd; en botgöring; hvilken fordrade kroppslig möda och försakelse. Emellertid gick det. honom vid Kalmar på samma sätt. Vid Kläckeberga; nordvest från staden; träffade -han på en afdelning af det svenska lägret. Hela staden var omsluten af en bondehär och äfven beridna skaror, tillhörande Gotskalk-Bengtsson och Gustaf Larsson; hvilka Engelbrekt här förordnat till höfvidsmän. Bjelf hade Engelbrekt med Nils Stensson dragit nedåt Blekinge; Och Belgsting begaf sig dit. Blekingsboarne hade hyllat Engelbrekt och denne begifvit sig derifrån åt Halland, dit han stämt Smålands och Westgötaallmogen sig till mötes vid Laholm: Belgsting drog derför in åt: de Småländska skogarne. Men hans obekantskap med dessa trakter gjorde; att han gång efter annan gick vilse i de stora; ensliga skogarne; så att när han kom fram till Laholm fann han det väl i svenska händer — Engelbrekt hade öfverlemnat det åt lagmannex i Småland; Arvid Svan; som an: