ndamål var att åter försänka Europa i samma beigenhet som under medeltiden, att fjettra all friet i de bojor, som smiddes i Wien, i Rom och i etersburg, och hvarvid man åt makten iFrankrike ade bestämt skarprättarens roll. Under denna idrymd af dystra förebud, genom hvert var det äl, som nittonde seklets ssmbälle räddades? Det ar i första rummet genom den franska pressen — lennpa fackla, hvars sken genombröt det tilltagande nörkret, och som slutade med att skingra det i ulidagarne 1830! För de fleste af Eder; mina herar, är måhända denna tid alltför aflägsen för att skulle kunna hafva några personliga hågkomster leraf; mena våra ärade gäster hafva utan tvifvel raditionen derom i godt minne. Hvad dem beräffar, hvilka, liksom jag, räkna sig till kategorien af les ci devants, erinra de sig ännu med Bjup tacksamhet huruledes energien hos den tidens franska tidningar — den incisiva polemiken och striderna för friheten i den tidens Constitutionnel, af den spirituelle Paul Louis Courrier i le Courrier Francais, af den ädle och oförskräckte Armand Carrel i le National, af de litterära och vetenskapliga storheterna i den stränga och omutliga Globe för 1829, för atticke nämna många andra, uppfyllde med rörelse, glädje och förhoppningar på framtiden alla unga bjertan, ej blott i Frankrike, utan till och med i de aflägsnaste vrår af de andra länderna, såsom vårt fädernesland. Det är den tidens fransyska press, mine herrar, som har skapat den periodiska pressen i andra länder, hvars hastiga och nästan samtidiga utveckling bärleder sig från den nu ifrågavarandetidpunkten, tillika med ett dittills nästan okändt uppspirande af den allmänna andan; det är jemväl till stor del den franska pressens exempel, som här har upprätthållit: vår förtröstan på framtiden under våra bemödanden att åstadkomma den tryckfrihet, hvaraf vi för närvarande äro i åtnjutande. Efter nyssnämnde epok och isynnerhet under den sednaste tiden har franska pressen väl haft sina vexlande skiften, som Ni alla känna; det har funnits anledningar att misströsta för dem som åtagit sig det ädla värfvet att vara en ärlig och sjelfständig publicist; men vi, hvilka i en -mera Jycklig ställning i detta hänseende på afstånd betrakta deras ställniog, vi hafva icke kunnat annat än beundra den talang, med hvilken de städse vetat styra fram emot målet af det allmänna bästa, mellan avertissementernas. och communiquernas bränningar och klippor. Något måhända ännu märkligare är, att den franska pressen, oaktadt sin närvarande ställning, ännu spelar den förnämsta rollen, hvilket man kan se af det faktum, att dess artiklar företrädesvis anföras af tidningarna i andra länder. Då jag föreslår en skål för våra ärade gäster — representanterna för den franska pressen — är det således icke blott en lyckönskän vi bringa till dem, utan äfven uppriktiga välönskningar för en framtid för den franska pressen och journalismen, hvars mening jag tager mig friheten närmare förklara genom att anföra följande ord af en bland de utmärktaste författare, Edouard Laboulaye: Midt i nittonde seklet, i Europa, bland kristna folk, är friheten icke en racefråga, utan den är en fråga som sammanhänger med civilisationen, det vill säga, med det dagliga lifvets bestyr och med sjelfva uppfostran: De kunnigaste, de klokaste, de modigaste betjena sig af detta beundransvärda verktyg och gå i spetsen för nationerna; de okunnig aste och de räddaste misstro denna underbara kraft och blifva efters.