terqvällen sitta i samtal framför en sprakande brasa; MHäruppe ligger ett sådant förhållande ej inom diktens, utan inom verklighetens område; ty från skymningens inbrott och till dess man känner sig manad att gå till hvila; underhålles en mer eller mindre liflig spiseld och dito samtal. Man har kanske en sysselsättning, som emellanåt påkallar ens kringströfvande i markerna; man är ute och färdas en bister vinterdag: Skymningen bryter in; det är kallt; så att det knäpper i skogen och så att luften antager en grön färgton. Under eådana förhållanden längtar man till bys; när qvällen kommer; och icke ens anblicken af norrskensflammornas underliga dans fängslar sinnet så; som åsynen af spisellågan på nybyggarens härd; hvilken man varsnar på andra sidan af det isbelagda träsket. Snart är man framme och har knappast bunnit helsa, förrän en stol framsättes vid spiseln — hedersplatsen — hvilken handling åtföljes af ett: sitt ner; var så godl, Tungan; som under senare delen af färden varit bunden; under det dock tankarne flugit vida; göres åter fri. Först komma helsningarne från Per och Pål, derefter nyheterna, som äro ett ganska vigtigt kapitel: Ju flera sådana desto bättre. Men huru många de än äro; kunna de ej räcka till för hela aftonen; om man ej har Lappens förmåga att idisla; och; utan att man märker det, föres samtalet in på renarnes, jagtens och fiskets områden: En sådan afton; ej länge sedan, gästade jag en nybyggare, der vid samma tillfälle äfven var en Lapp, om hvilken jag visste, att han under vintern i sällskap med ett par andra dödat en björn. Jag ledde snart samtalet på denna händelse och med intresse lyssnade jag till följande berättelse: Vi voron; sade nu Nils Nilsson Kallok; jag och bröderna Knut och Petter under midten af sarvtiden) ute för att ränna renar, då vi på fjellet Kierkau anträffade spår af en medelmåttigt stor björn: Vilemnade vårt arbete och företogoistället att hvärfva (holma) björn, men kunde ej hålla fort dermed; ty urn (yrvädret) kom på fjellet. och vi nödgades sno om (vända om): Af spårets rigtning och den påbörjade hvärfningen trodde vi oss kunna sluta till; att björnen dragit af till en på norra sidan af berget befintlig hälleflygga (bergvägg); känd för att under viatern herbergera nalle: Vi öfverenskommo derför att snippa) dit vid tillfälle och undersöka hälleflyggan; fastän vi visste, att ett sådant företag var förenadt med stort äfventyr. Förutom björnspjuten medförde vi på denna färd äfven sjuopan); och framkomna till det brant sluttande berget kröpo vi likt jerfvar; på händer och fötter utför afsatserna, tills vistannade vid en lodrätt nedgående klippvägg: Hunna dit sågo vi ingen vån att komma längre och tänkte afstå från hela saken; då bror Knut väckte förslag derom, att vi andra medelst den medförda kastlinan skulle hala honom utför: Vi andra hade just ingen lust dertill, då vi ej kunde följa med och hjelpa vår broder; om fara skulle komma å färde; men läto omsider beveka oss genom hans enträgna uppmaningar och sådana gripande ord, som dessa: hvarför ska ni klaga öfver kaffenödent); då ni nu ej vill, att jag ska gå ned och dräpa björn? Med linan under armarne och spjutet i hand nedfirades Knut; och var den femtio fot långa linan lagom lång, så att han nådde en nedanför arande afsats af ett par fots bredd. Här frigjorde han sig från sjuopan och började åter klättrandet på händer och fötter: Vi ångrade redan hvad vi gjort och afbidade under fruktan bvad som komma skulle; ty snart reste Knut på sig och vi sågo; att han rustade sig till nappatag med björn; hvilken sålunda efter hvad vi förmodat låg i hälleflyggan: ) Barvtiden kallas den tid, under hvilken rentjurarna (sarves) slagtas. Den infaller i slutet af september och räcker vid pass en knapp månad, då stimtiden (brunst-tiden) börjar. ) Snippa skulle på ett annat språk kunna öf