Tyskland och äfven Danmark, och att hvarje
bonde här var att betrakta som en friboren
man; :
En morgon befann han sig med Kröpelin och
grefva Witzlau samt några andre herrar; deri-
bland äfven några svenskar, på östra muren
kring Gråmunkeholmen och talet fördes åter om
de svenska bönderna:
— TI hafven talat så mycket om dessa bön-
der — sade han och kastade: en förkrossande
.blick på Kröpelin — men ännu har jag icke
sett till någon af dem; Mig lyster att draga
tillsammans Sverges ridderskap och ännu en
gång rida min Eriksgata... och se; om någon
af dem vågar höja handen mot sin krönte ko-
ung:
— Långt lären I då icke behöfva rida, nå-
dige herre — svarade Kröpelin — se dit ut: :.
om jag icke bedrager mig hafva vi dem nu här
framför Stockholms portar.
Konungen såg ut öfver Mälaren; som låg spe-
gelblank mellan muren och Långholmslandet;
och der såg han hela stranden fylld af väpnade
män; hufvud vid hufvud; så långt ögat kunde
ge. Han studsade till vid denna anblick; men
intrycket var snart öfvergående:
— Är det fruktan — yttrade han; försmäd-
ligt leende — eller hvad mena de med att be-
sätta den holmen?
— Sannolikt är deras mening den att inne-
sluta hela staden — genmälte Kröpelin, och
han hade knappt uttalat ordet, förr än en sven
kom ridande och steg af sin häst samt skyn-
dade upp på muren:
Svennen berättade; att hela Brunkeberg var
betäckt af väpnad allmoge och likaså Södermalm: