lockar -konungens män att lemna sina slott,
men aldrig kunde jag föreställa mig hos den
mannen en sådan enfald; att han skulle spörja
Henrik Styke, om han godvilligt ville uppgifva
Ringstaholm, Betrakta slottet och säg, om du
tror att det är så lätt taget. Vid mitt goda
svärd; så vidt jag vet; Engelbrekt, så skall du
aldrig taga detta fäste!
Ett sådant språk och en sådan ton väckte
allmän harm: Väl hade mången fogde gjort in-
vändningar och sökt vinna tid, men med ett
sådant hån och en sådan fräckhet hade ännu
ingen vågat framträda inför Engelbrekt och bon-
dehären, Erik Puke högg sporrarne i sin svarta
häst; så att djuret höll på att flyga öfver den
pösande fogden; och ett sorl af ovilja genom-
lopp ryttarnes leder bakom Engelbrekt. Äfven
han sjelf tycktes med vrede blicka ned på sin
fiende; och hans kind blossade upp.
— Många ord vill jag icke spilla på den
saken — tog Engelbrekt till orda — men så
hjelpe mig Gud, om jag icke inom sju dagar
drager dig härut vid håret.
Dermed svängde han om sin höst och red i
sporretreck upp emot boudehären, sarat fortsatte
sitt tåg ned emot slottet.
Fogden vände något slagen om till slottet,
men knappt hade han der hunnit hemta sig
från sin förvåning öfver Engelbrekts djerfhet;
förr än han såg slottsbron förbyggas jmed en
så kallad skärm, Det varen befästning; hvari-
genom Engelbrekt gjorde sig helt och hållet till
herre öfver bron och tillgången till slottet.
Detta arbete företogs genast; så fort bonde-
hären kommit fram: Men knappt hade Engel-
brekt gifvit befallning om skärmens uppförande,