lefva och efterverlden skulle döma, om han haft rätt eller orätt. Han slöt med orden: Lefve Kejsaren! Lefve Mexiko!s Mejia höllicke något tal. Han gick fram till Escobedo och sade, att han doge gåsom en fattig man, han hade aldrig eftersträfvat att vinna peuningar. Hans enda riked m bestode i 40 st. kreatur i bergstrakten. Han hoppades, att köpmännen i Matamoras, hvilka han var skyldig mycket penningar, icke skulle hos hans hustru utkräfva sina fordringar, om hon komme i besittning af de penningar, gom kejsaren godhetsfullt testamenterat henne. — Sedan Miramon slutat sitt tal, uppställdes vakten på en linie. Fångarne hade ansigtena vända mot fronten. Maximilian kallade till sig underofficeren, tog upp en näfve tjugo-dollarsstycken ur fickan och gaf dem till honom med tillsägelse att efter kejsarens död utdela dem bland hans manskap. Han anhöll såsom en särskild ynnest, att man skulle rikta kulorna mot bjertat. Officerarne gåfvo signal, hvarpå salfvan aflossades; alla fångarne sträcktes till marken. Maximilian var icke fullkomligt död, hans muskler hade en stark ryckning; fem kulor hade inträngt i hans bröst. vå soldater kommenderades att skjuta honom från sidorna. Miramon och Mejia dödades vid den första salfvan. Hvar och en af de fyra kulorna hade genomborrat deras bröst. Läkaren, som skulle balsamera Maximilians lik, kastade deröfver ett lakan. Liken bortfördes af de dödes vänner, och trupperna återtågade till sina qvarter, under det att tusentals menniskor, djupt rörda af det fruktansvärda skådespelet, ännu länge qvarblefvo på platsen. ——