lefva och efterverlden skulle döma, om han haft
rätt eller orätt. Han slöt med orden: Lefve
Kejsaren! Lefve Mexiko!s Mejia höllicke något tal.
Han gick fram till Escobedo och sade, att han doge
gåsom en fattig man, han hade aldrig eftersträfvat
att vinna peuningar. Hans enda riked m bestode
i 40 st. kreatur i bergstrakten. Han hoppades, att
köpmännen i Matamoras, hvilka han var skyldig
mycket penningar, icke skulle hos hans hustru ut-
kräfva sina fordringar, om hon komme i besittning
af de penningar, gom kejsaren godhetsfullt testa-
menterat henne. — Sedan Miramon slutat sitt tal,
uppställdes vakten på en linie. Fångarne hade an-
sigtena vända mot fronten. Maximilian kallade till
sig underofficeren, tog upp en näfve tjugo-dollars-
stycken ur fickan och gaf dem till honom med till-
sägelse att efter kejsarens död utdela dem bland
hans manskap. Han anhöll såsom en särskild yn-
nest, att man skulle rikta kulorna mot bjertat.
Officerarne gåfvo signal, hvarpå salfvan aflossades;
alla fångarne sträcktes till marken. Maximilian var
icke fullkomligt död, hans muskler hade en stark
ryckning; fem kulor hade inträngt i hans bröst.
vå soldater kommenderades att skjuta honom från
sidorna. Miramon och Mejia dödades vid den för-
sta salfvan. Hvar och en af de fyra kulorna hade
genomborrat deras bröst. Läkaren, som skulle bal-
samera Maximilians lik, kastade deröfver ett lakan.
Liken bortfördes af de dödes vänner, och trupperna
återtågade till sina qvarter, under det att tusen-
tals menniskor, djupt rörda af det fruktansvärda
skådespelet, ännu länge qvarblefvo på platsen.
——