Ytterligare om Maximilians
afrättning,
Ett extranummer till New-Orleans-Times för
den 9 dennes meddelar ett bref från San Luis
de Potosi; i hvilket följande detaljer om Msxi-
milians tragiska slut meddelas:
Omkring kl. 6 på morgonen den 19 juni blefvo
på ett kort afstånd från staden Escobedos trupper
uppställda för Maximilians och hansgeneralers afrätt-
ning. Invånarne i Queretaro utkommo i tusental
för att betrakta dessa män i deras sista ögonblick.
Vid klockslaget sju förkunnade klockornas dån,
att fångarne för sista gången lemnat sina celler
och voro på väg till afrättsplatsen. Ssart derefter
anlände de åkande omgifna af en stark vakt: Maxi-
milian först, efter honom Miramon och slutligen
Mejia. Då de nalkades afrättsplatsen, hördes flera
gånger krampaktiga snyftningar bland det kring-
stående folket. Vagnarne stannade, och fångarne
stego ur. Knappt ett öga var torrt bland den för-
samlade folkmassan, tecken af missnöje förspordes,
och vid urstigandet ur vagnen hälsades Maximilian
högljudt af de närstående. På ett lätt och graciöst
sätt, med en elastisk gång, gick han till afrätts-
latsen. Fångarne buro en enkel drägt. De voro
hvarken belagda med bojor eller hade ögonen för-
bundna. Så snart Maximilian intagit sin plats, höll
han ett tal. Hans ord voro k!ara och bestämda
och innehöllo icke något tomt skryt. Han tycktes
fullt inse gin ställning och sade: Då den deputa-
tion från Mexiko först besökte mig i Miramare,
hvilken, försedd med fullmakt, kom att erbjuda
mig regeringen öfver detta land, vägrade jeg att
mottaga detta anbud. Vid en följande samman-
komst förnyades förslaget, och jag svarade, att, så
snart jag vore öfvertygad, att majoriteten bland
folket ansåge det motsvara landets intressen att
ställa mig i spetsen för regeringen, skulle jag be-
sluta mig att antaga anbudet. En annan depu-
tation ankom och medförde ytterligare bevis derpå.
På tillstyrkan af de europeiska makterna, hvilka
voro af den åsigt, att det för mig icke gafs något
annat handlingssätt, följde jag denna kallelse.
Jag bestrider, att den domstol, som dömt mig, hade
rätt dertill. Min sak var grundad på den bästa
vilja. Verldens nationer hafva, då jag åtog mig
den, gifvit mig garantier. Jag skulle aldrig hafva
egnat mig åt denna sak, om jag icke trott, att jag
derigenom skulle uträtta något godt för Mexiko.
Maximilian slöt sitt tal med att uttrycka den för-
hoppningen, att hans död skulle göra ett slut på
blodsutgjutelsen i landet. — Miramon höll också
ett tal, hvilket han hade skrifvit. Den enda
sorgen vid hans död, sade han, vore medve-
tandet, att det liberala partiet skulle qvar-
stanna vid styret och att man skulle be-
trakta hans barp såsom afkomlingar till en
förrädare. Han sade, att han icke vore någon för-
rädare och att han städse varit motståndare till
de liberala principerna och den ilandet herrskande
oordningen, Han skulle dö, såsom han lefvat,
såsom konservativ, nöjd att lida döden för
sitt land. Ryktet om hans handlingar skulle
EE VE 2 2 EPOST