konom till mötes ned för vallen. På ömse si-
dor om honom sutto Herrman Berman och Erik
Puke och bakom på vallen ryttarnes mörka le-
der; medan trumhvirflar på afstånd antydde bon-
dehärens antågande.
Henrik Styke var en lång, reslig man; men
hade ett uttryck i sitt ansigte, som gjorde
ett obehagligt intryck. Den långa; krokiga nä-
san och de små ögonen jemte ett drag af sjelf-
godhet omkring munnen tillika med den styfva
hållningen i öfrigt; — allt förenade sig hos
honom att liksom förkroppsliga bilden af en
öfvermodig och högdragen tysk lycksökare. När
han stannade inför Engelbrekt, antog hans an-
sigte ett nästan hånfullt uttryck, i det han stolt
blickade tillbaka öfver det fasta slottet och sven-
nerna; som vandrade fram och åter på muren
i morgonsolen:
— Säkert kännen I redan; Henrik Styke —
sade Engelbrekt — hvad som timat vid Nykö-
ping och att eder broder dagtingat. Jag stäl-
ler nu zamma fråga till eder, som till honom;
viljen I godvilligt och utan dröjsmål uppgifva
slottet;
Fogåen teg en stund; och när kan derefter
såg upp på Engelbrekt, såg det ut, som om
han knappast velat bevärdiga honom med en
lick; Ett föraktligt leende spelade omkring
hans mun, och hans hufvud drogs tillbaka, så
att fjäderbusken i hans hatt; så lätt den änvar,
tycktes tega öfvervigten, och lyfte näsan; som
befann sig vid den från fjäderbusken utdragna
lioiens motsatta ändpunkt, rätt i vädret.
— Väl har jag hört talas om en Engelbrekt
— sade han — som med några tusen galna
bönder drager land och rike omkring och