och från hvarje socken kommo bud till En-
gelbrekt med: förfrågningar och med underrät-
telser om hvad som blifvit sagdt; än af den
ene; än af den andre.
Det var söndagen näst före midsommarda-
gen. En mängd allmoge hade samlat sig till
Kopparberget, der gudstjensten nyss var elutad:
Engelbrekt och en mängd bergsmän och bön-
der hade anammat nattvarden:
Stilla och allvarliga skredo de höga gestal-
terna ul ur den lilla kyrkan. På kyrkovallen
stannade Engelbrekt och männen rundt om-
kring honom. När det blef ljudstilla och allas
blickar voro fästade på honom, sade han:
— Så är det sagdt, att de onda tider skola
återvända öfver våra bygder, och skall detta
elände en gång fås ett, slut; så-måste. vi draga
längre ut från våra bygder; än till Westerås
slott: Sådan är min tanke, att hela riket må-
ste befrias, innan lag och rätt bland oss kunna
bygga och bo. Vi bafva begynnti Guds namn,
jag har gifvit mitt löfte inför Gud vid hans
altare, I hafven det ock, jag vet det, men jag
vill här inför eder och allt folket upprepa min
ed. Jag vill med eder hjelp befria Sverges
land från alla utländska fogdar, och förr än
det är gjordt, vill jag icke sticka mitt svärd i
skidan, eller ock sätter jag lifvet till; så höre
mig allsvåldig Gud och Sanct Erik konung.
— Det svärje vi ock, så sannt oss Gud
hjelpe! — upprepade männen rundt omkring
honom, och de dragna svärden blixtrade mot
solen och tusende röster ropade ja och amen
till Engelbrekts och männens ord, medan kloc-
kornas högtidliga toner fyllde rymden:
Sedan talades männen mycket vid under lop-