och från hvarje socken kommo bud till Engelbrekt med: förfrågningar och med underrättelser om hvad som blifvit sagdt; än af den ene; än af den andre. Det var söndagen näst före midsommardagen. En mängd allmoge hade samlat sig till Kopparberget, der gudstjensten nyss var elutad: Engelbrekt och en mängd bergsmän och bönder hade anammat nattvarden: Stilla och allvarliga skredo de höga gestalterna ul ur den lilla kyrkan. På kyrkovallen stannade Engelbrekt och männen rundt omkring honom. När det blef ljudstilla och allas blickar voro fästade på honom, sade han: — Så är det sagdt, att de onda tider skola återvända öfver våra bygder, och skall detta elände en gång fås ett, slut; så-måste. vi draga längre ut från våra bygder; än till Westerås slott: Sådan är min tanke, att hela riket måste befrias, innan lag och rätt bland oss kunna bygga och bo. Vi bafva begynnti Guds namn, jag har gifvit mitt löfte inför Gud vid hans altare, I hafven det ock, jag vet det, men jag vill här inför eder och allt folket upprepa min ed. Jag vill med eder hjelp befria Sverges land från alla utländska fogdar, och förr än det är gjordt, vill jag icke sticka mitt svärd i skidan, eller ock sätter jag lifvet till; så höre mig allsvåldig Gud och Sanct Erik konung. — Det svärje vi ock, så sannt oss Gud hjelpe! — upprepade männen rundt omkring honom, och de dragna svärden blixtrade mot solen och tusende röster ropade ja och amen till Engelbrekts och männens ord, medan klockornas högtidliga toner fyllde rymden: Sedan talades männen mycket vid under lop