Munken reste sig upp och vände sig bort.
Också han befann sig i ett tillstånd af häftig
inre strid.
— Säg, o säg — fortsatte Herrman och
sprang upp ur sängen — kände du min fader:.:
Vid den evige Gudens förbarmande nåd; jag
besvär dig; munk;:.: säg mig; hvem var min
fader : . .?
Det var dock icke af ödet beskärdt, att unger-
svennen den gången skulle få sin fråga besva-
rad. Dörren öppnades, och den fromma hus-
modren; inträdde, åtföljd af fru Richissa:
De stannade på tröskeln: Engelbrekts
hustru -log vid åsynen af Herrmans kraf-
tiga . rörelser; men fru Richissa tycktes med
helt - andra känslor betrakta dem båda; Hon
bleknade och darrade och hennes läppar öpp-
nade sig; som om hon ville uppgifva ett rop;
fast rösten vägrade att göra tjenst.
Afven- munken blef med ens förändrad: Herr-
man;. som : hade omfattat hans händer; kände
huru de ryckte till; och när han såg upp idet
mörka: ögat, såg han der en flamma så hemsk;
så förtärande; att han släppte händerna och tog
ett ..steg : tillbaka; Han hade icke märkt; att
dörren öppnades; och först när han vände sig
om; såg han de båda qvinnorna;
Hans första tanke vid åsynen af fru Richissa
var Agnes; och han kunde ej hindra, att han
kände något inom sig; som gjorde honom glad,
hura bjert det än svor emot det uttryck af
smärta, som: stod måladt i fru Richisaas anlete:
Ögonblicket derefter såg han fru Richissa
störta fram emot munken i en bönfallande
ställning: Men munken stod der hög och stel:
Han utsträckte handen med en afböjande åt-