Munken reste sig upp och vände sig bort. Också han befann sig i ett tillstånd af häftig inre strid. — Säg, o säg — fortsatte Herrman och sprang upp ur sängen — kände du min fader:.: Vid den evige Gudens förbarmande nåd; jag besvär dig; munk;:.: säg mig; hvem var min fader : . .? Det var dock icke af ödet beskärdt, att ungersvennen den gången skulle få sin fråga besvarad. Dörren öppnades, och den fromma husmodren; inträdde, åtföljd af fru Richissa: De stannade på tröskeln: Engelbrekts hustru -log vid åsynen af Herrmans kraftiga . rörelser; men fru Richissa tycktes med helt andra känslor betrakta dem båda; Hon bleknade och darrade och hennes läppar öppnade sig; som om hon ville uppgifva ett rop; fast rösten vägrade att göra tjenst. Afvenmunken blef med ens förändrad: Herrman;. som : hade omfattat hans händer; kände huru de ryckte till; och när han såg upp idet mörka: ögat, såg han der en flamma så hemsk; så förtärande; att han släppte händerna och tog ett ..steg : tillbaka; Han hade icke märkt; att dörren öppnades; och först när han vände sig om; såg han de båda qvinnorna; Hans första tanke vid åsynen af fru Richissa var Agnes; och han kunde ej hindra, att han kände något inom sig; som gjorde honom glad, hura bjert det än svor emot det uttryck af smärta, som: stod måladt i fru Richisaas anlete: Ögonblicket derefter såg han fru Richissa störta fram emot munken i en bönfallande ställning: Men munken stod der hög och stel: Han utsträckte handen med en afböjande åt