ver natten: Signa lilla gjorde som Lindormen bad, men nog var hon ängslig i sinn; för hennes tårar de runno och sina händer Hon vred: Till slut lade hon sig ned och somnade och lindormen lade sig vid hennes sida. — Och hon vaknade aldrig mer! — sporde häftigt den mörkögda. Berätterskan log, och med sin svärmiska blick fästad på den mjuka grönskan framför sig sjöng hon: När Signa lilla vaknade och kringom sig såg, så var det en konungason på hennes arm låg. Allting vår förändradt och allting var godt ör Och de lekte! Begge så vaknade de i sitt slott. — Och de lekte både nätter och dagar. — Den sagan tyckte jag om; Karin; kan du någon mera, som icke slutar med sorg och död; så berätta för mig eller sjung, om du vill, men berätta hellre; för när du sjunger blir du så trolsk; att jag blir rädd för dig: Och så var det: Berätterskan var så inne i sitt ämne och tycktes sjelf vara så öfvertygad om: både möjligneten och sanningen af allt hvad hon berättade; att hennes berättelse ryckte dess åhörare ofrivilligt med sig. Men när hon sjöng; fick hennes vackra ansigte ett så obeskrifligt behag. på samma gång som hon tycktes blifva hänryckt: och liksom se framför sig det som visan skildrade, och sjelfva melodien med sina veka vemodiga tonfall smekte och liksom förtrollade örat; så: att man väl kunde säga att sångerskan. såg trollsk ut. Hon log och slog blygsamt ned ögonen för det beröm hon fick. Jo. kan jag så — sade hon — jag kan en om en bondedotter, som hette Rosa lilla.