ver natten: Signa lilla gjorde som Lindormen
bad, men nog var hon ängslig i sinn; för
hennes tårar de runno och sina händer Hon
vred: Till slut lade hon sig ned och somnade
och lindormen lade sig vid hennes sida.
— Och hon vaknade aldrig mer! — sporde
häftigt den mörkögda.
Berätterskan log, och med sin svärmiska blick
fästad på den mjuka grönskan framför sig
sjöng hon:
När Signa lilla vaknade och kringom sig såg,
så var det en konungason på hennes arm låg.
Allting vår förändradt och allting var godt
ör Och de lekte!
Begge så vaknade de i sitt slott.
— Och de lekte både nätter och dagar.
— Den sagan tyckte jag om; Karin; kan du
någon mera, som icke slutar med sorg och död;
så berätta för mig eller sjung, om du vill, men
berätta hellre; för när du sjunger blir du så
trolsk; att jag blir rädd för dig:
Och så var det: Berätterskan var så inne i
sitt ämne och tycktes sjelf vara så öfvertygad
om: både möjligneten och sanningen af allt hvad
hon berättade; att hennes berättelse ryckte dess
åhörare ofrivilligt med sig. Men när hon sjöng;
fick hennes vackra ansigte ett så obeskrifligt
behag. på samma gång som hon tycktes blifva
hänryckt: och liksom se framför sig det som
visan skildrade, och sjelfva melodien med sina
veka vemodiga tonfall smekte och liksom för-
trollade örat; så: att man väl kunde säga att
sångerskan. såg trollsk ut.
Hon log och slog blygsamt ned ögonen för
det beröm hon fick.
Jo. kan jag så — sade hon — jag kan
en om en bondedotter, som hette Rosa lilla.