med största deltagande. Vi känna oss djuptrörde
af den hyllning, J egnen — icke våra personer, def
veta. vi — men den sak, som vi representera, vi
deputerade från Frankrike, hvilka gemensamt med
er arbeta i mensklighetens intresse. I Europa fin
nes det tvenne slags regeringar: det ena, som gör
allt efter eget godtycke, utan folkets medverkan
det andra, ett uttryck af folkviljan, som upprätt-
håller frihet inom landet och utan diplomatiens
hjelp förmedlar den direkta, fria förbindelsen mel-
lan folken. Tyskland och Frankrike hafva icke
något intresse vid att ömsesidigt skada hvarandra,
utan vi hafva den stora uppgiften att täfla i civi-
lisation och mensklighet, i tredens idrotter och in-
dustriens verk. Denna öfvertygelse förefinnes i det
franska samhällets alla klasser, i Frankrikes hufvud-
stad, i konstnärernes, de lärdes, arbetarnes klas-
ser, hvilka äro intagna af beundran öfver herr
Schultze-Delitzschs ädla sträfvanden för de arbe-
tande klassernas väl. Den franska nationen före-
drager den fredliga täflan, till hvilken vi detta år
rustat oss, framför ettinbördes krig mellan de båda
nationerna, som nu hotar att störa lugnet. Hvarje
nation har, liksom den enskilde individen, sin sär-
skilda stolthet, men det gäller att undertrycka dy-
lika eggelser, om de hota att blifva farliga för det
europeiska samfundet, och att på fredlig väg samman-
jemka de uppstående skiljaktiga meningarne genom
representanter för de olika folkstammarne, istället
för genom den föråldrade diplomatien.
Garnier slutade med att höja ett lefve för de fria
folken, hvilket mottogs med lifligt bifall.
Härefter fick herr Herold ordet. Bland Paris
300,000 valmän äro öfver två tredjedelar liberale.
Alla dessa hata ett krig mellan Frankrike och
Tyskland, som skulle vara värre än ett inbördes
krig och endast hafva ömsesidigt förderf till följd.
Endast armeerna kunna vara besjälade af fiendt-
liga känslor, men aldrig folken, hvilka äro för-
buudne genom gemensamma sträfvandeu.
Schultze-Delitzsch uppträdde härefter. Nu-
tidens utmärkande drag är nationalitets-principen,
men man måste anvisa denna princip dess rätta
lats, om den skall gagna kulturens arbete hos
olken; den måste uppgå i mensklighetens prin-
cip för att vara berättigad.
Representanten dr Eberty höll derefter på god
franska följande tal till gästerna: M. H.! Vi veta
väl, för hvad vi hafva att tacka Frankrike. Vi
hafva att tacka eder Montesquieu för grundandet
af den moderna statsrätten, hvars grundvalar han
lägger klarti dagen i det han betecknar fruktan
såsom despotismens, den yttre äran såsom monar-
kiens och dygden såsom republikens grundval.
Vi hafva icke glömt att eder Rousseau framkallade
reformen i undervisningsväsendet, att eder Voltaire
banade väg för tankens frihet, i det han störtade
vantron. Väl veta vi, att eder nation, såsom fri-
hetens förkämpe, hjelpte till att befria verlden från
feodalismens fjettrar. Hvad som ännu fattas eder
är att denna rika fond af dygd, ära och tankefri-
het fördelas på hvarje särskild individ, så att den
blir en för alla gemensam egendom. Vår nation
har hittills varit menniskoslägtets läromästarinna;
den är för närvarande på väg att äfven blifva mäk-
tig. Afundens icke denna framgång; den kän och
måste. föra derhän, att befordra och betrygga ut-
vecklingen af dygd, ära, tankefrihet, dessa sanna
källor till all storhet, och sålunda föra mensklig-
heten närmare förverkligandet af hennes ideal. Så-
som härolder — detta namn tillhör ju en af eder
— för en fredlig täflan på detta, den sanna mensk-
lighetens område helsa vi eder välkomne och bedja
eder att å våra vägnar trycka handen på allu lika
sinnade fransmän.
Waldeck kom först mot slutet af banketten
och tog plats bredvid Garnier-Pagös. Den sist-
nämnde utbringade en skål för denne demokratiens
värdige ledare, som under hela sitt lif endast ma-
nats af den enda tanken att verka för mensklig-
het, rättvisa och frihet. Skålen rönte ett entusi-
astiskt mottagande. Församlingen skockade sig
omkring Waldeck, som tackade med några få ord.
Representanten Zieglertolkade derefter de käns-
lor, han erfor, då han, i sin egenskap af folkreprer
sentant beträdde skådespelsbusets konsertsal, deri-
från han för 19 år sedan utdrefs såsom medlem af
den då (under 1848 års revolution inkallade) natio-
nalförsamlingen. Han fortfor derefter: I samma
ögonblick som regeringarne rusta sig att föra fol-
ken till strid mot hvarandra, sköta äfven dessa helt
öppet och laglydigt sin särskilda politik, besöka
hvarandra och proklamera att fred är en den hö-
e sedlighetens fordran. Detta steg skall icke
lifva utan följder; i denna lilla början gror en
stor framtid, ur hvilken sannolikt frihetens frö skall
uppspira. Från i dag vill jag tro att det ligger
något sannt uti hvad som säges, att när Gud vill
bringa en stor tanke till utförande, låter han den
födas i en fransmans bröst. Det är ett initiativets
folk, och det är I, herr Garnier-Pages och herr
Herold, som nu taga detta initiativ, som öfver-
bringa detta budskap, hvilket vi icke allenast höra,
utan hvarpå vi äfven tro; mottagen min hjertliga
tack för den tröst, som I hafven ingjutit i min och
många andras själ! Lefven I!
Detta Iefverop mottogs med det lifligaste bifall.
De båda gästerna, hvilka redan samma afton afre-
ste, lemnade snart församlingen under tacksägelser
och med det löfte att i sitt hemland tolka de sym-
patier, de funnit i Berlin.