Vexternas själ. (Efter franskan.) (Slut fr. föreg. AF.) Såsom 7 ett sista exempel på denna stjelkens begär efter ljus och luft vill jag anföra en iakt: tagelse af en fransk botanist; Framför en kruka med jasminer satte han!ett litet bräde; i hvilket han hade borrat flera hål med två tums diame ter och på sex tums afstånd från hvarandra. Jasminen förändrade genast riktning och sträckte sig mot ljuset i det den sköt ut genom den närmaste öppningen; botanisten vände om brä det, så att stjelken åter kom i skugga; men vexten sökte åter ljuset i det den kröp ut genom den andra öppningen: Han upprepade experimentet och hade slutligen den tillfredsställelsen att se stjelken gå genom. alla hålen och löpa zigzag på båda sidor af brädet: Leder icke : detta tanken på fogelns instinkt, då den söker att undkomma genom den första öppning; som den kan finna? Ljuset är för vexterna; såväl som för största delen af alla lefvande väsenden, det vigtigaste goda; och derför sträfva de derefter med all sin kraft: Hvar och en vet att solrosen alltid vänder sinajstora; gula.blommor mot dagens stjerna; men mången är i okunnighet om; att en del vilda vexter äfven följa solens lopp: Om man framemot aftonen kommer in på en äng så att man kan iakttaga solnedgången, ser man endast få blommor, derför att de alla äro vända mot den nedgående solen; kommer man åter från motsatta sidan; ser man ängen stråla itusende sinom tusende blommors prakt. Vexterna tyckas, liksom djuren; njuta en stär