Den gamla, sprids det dock omkring.
an har ju reda på allting,
Det borde ni begripa.
Se så, låt bli att lipa.
— Hvad, låta bli! — Hur grym du är,
Vår eljest snälla pappa,
Då mer än menskligt du begär.
Låt oss ej stå förgäfves här
Och dig så bjertligt klappa.
Och om du sjelf blir hemma, så
Låt oss med mamma fara få.
Ej någon själ för framet,
Att vi fått telegrammet.
Nu pappa går ur famn i famn
Och mången kyss han skördar.
Så far, då... far, i Herrans namn.
Men nog kusinens vreda hamn
Stor svaghet mig påbördar.
Hon är väl lika död för det,
Att jag mig nu beveka lät;
Dock skola tungor hala
Helt säkert oss förtala.
— Ack, du den bästa pappa är,
Som fins i hela verlden,
Och vi dig hålla dubbelt kär, —
Nu vagnen länge varit här,
Låt oss anträda färden. —
Den svage mannen suckar tungt:
Jag tog det kanske alltför lugnt.
Men — döttrar tre i tårar...
Det fadersbjertat sårar.
En gammal bekant.