Farbror Fredrik!
Förr så egde jag en slägting, jag,
Gammal ungkarl och kamrer var gubben;
Gick till verketc) hvarje förmiddag
Och hvar afton klockan sex till klubben.
Farbror Fredrik — så han hette jemnt
Af oss alla, som hans fränder voro —
Log högst sällan, tålde aldrig skämt,
Viste hvarken glädje eller oro.
Gick och stultade och hängde läpp,
Såg beständigt bister ut, den styggen,
Tittade rätt fram och höll sin käpp
Mellan händren knäppta hop på ryggen.
Farbror Fredrik var en stor filur,
Höll af mynt, liksom man himlen dyrkar,
Men han var jemväl af den natur,
Att han visligt gömde sina fyrkar.
Vi, hans fränder, sade mången gång:
Om han dog, ändå, han, farbror Gnater!
Vi då finge multum — stora fång.
Tänk hvad silfverdalrar och dukater!
Ändtligen så dog han då till slut.
Ingen sorg kring stoftet bredde vingen.
Alla sågo högst belåtna ut.
Farbror Fredrik var ju sörjd af ingen.
Ensam lefde haa och aldrig var
Han mot någon vänlig och beskedlig.
På hvart ord gaf han ett snäsigt svar.
Fick han sitta tyst, så var han fredlig.
Nu blef fullt af gäster i hans hus;
När hans lik till grafven skulle bäras,
Och der blef ett riktigt sus och dus.
Mat och viner såg man glupskt förtäras.
Dock, der var en vacker flicka, som
Gick med röda ögon, bleka kinder,
) Embetsverket, der han var anställd.