Och såg så bedröfvad ut, som om
Hon ett stöd förlorat, icke minder.
Säg ogss, bad man, chvi du ensam skall
Gråta då han far den sista färden?
Gubben var ju snål och sträf och kall,
Gjorde ingen glädje här i verlden.
— Stackars farbror! — svarade hon då —
Han ju stod i lifvet så allena:
Ingen ville honom rätt förstå
Och af redlig vänskap honom tjena.
— Ingen vän invid hans dödsbädd stod,
Tröstande i dödens bistra timma.
Kanske att han varit wera god,
Om han mera ömhet fått förnimma.
— Arme ensling! Icke saknar jag
Hans person, ty den jag föga kände;
Men hans glädjelösa lefnadsdag
Ömkar mig... Det var ju ett elände.
Prat! Han hade mycket bättre haft
Om han blott från sina vanor vikit.
— Kanske — sad hon, — egde han ej kraft,
Kanske lifvets lycka honom svikit.
— Det slår in! — Så hördes der en röst
Graflik ifrån likets bleka läppar,
Och vi slogo oss för våra bröst,
Som om åskan gifvit sina knäppar.
Och han fortfor: Jag är icke död.
Än är ingen fara, så till vida...
Ån jag lefver, det har ingen nöd.
An I alla fån på arfvet bida.
Gubben Fredrik är ju en filur,
Derför har han spelt er detta sprattet
Har han gjort det riktigt... eller hur? —
Aldrig glömmer jag det hemska gkrattet.
Och han reste sig i kistan opp
Och han klef försigtigt ur densamma,