och ordningens fortfarande trygghet. De båda valen i maj 1852, valen till lagstiftande församlingen och till republikens president, skulle försiggått lika lugnt som valet af den 10 dec. 1848, då, oaktadt pressens frihet och föreningsfriheten vid denna tid voro fullkomligt obegränsade och herrskade i hela gin vidd, det ingenstädes hvarken i någon stad eller i någon kommun begicks en enda handling, jag säger en enda, som kastade någon skugga på den allmänna rösträtten. Om uti allt hvad vi nu sagt ej finnes ett enda ord som ej lugnt kan trotsa alla försök att bestrida dess riktighet, hvad skall man då tänka om det svassande loftal hr statsministern hållit öfver sig sjelf, och mot hvars rättmätighet vi med hela den energiska noggrannheten af vårt minne protestera Nej, det är ej sannt att landet i hans händer småningom med hvarje år förts mot allt bättre öden. Frankrike är ej mäktigare nu än i febr. 1851. Är det mera fritt? Har det berott af Frankrike sjelf att hindra de obotliga fel som blifvit begångna? Och om nya fel skulle förvärra dem, hvilka utvägar skulle det ha att i vågskålen kasta tyngden af sin allmänna mening? Då Girardin blef åtalad för denna artikel påminte han itidningen derom att han äfven för 20 år sedan (1847) blef stämd inför Pärskammaren, der han uppträdde utan sakförare, men ändock blef af denna höga domstol — emot dess vana — frikänd med 134 röster mot 65. cÅr 1867 liksom 1847 skall hr de Girardin inställa sig inför sina domare utan annat rättegångsbiträde än den fasta öfvertygelsen att hafva brukat, men icke missbrukat sin författarerätt. Enligt i går afton anländt telegram har hr de Girardin blifvit för ofvanstående artikel dömd att plikta 5000 francs eller 3500 rdr; och han skulle fått ännu strängare dom derest icke domstolen ansett förmildrande omständigheter ha förekommit — förmodligen att hr de Girardin på sin tid väsendtligen bidrog att förmå folket att välja Louis Napoleon till president för dåvarande republiken.