och ordningens fortfarande trygghet. De båda va-
len i maj 1852, valen till lagstiftande församlingen
och till republikens president, skulle försiggått lika
lugnt som valet af den 10 dec. 1848, då, oaktadt
pressens frihet och föreningsfriheten vid denna tid
voro fullkomligt obegränsade och herrskade i hela
gin vidd, det ingenstädes hvarken i någon stad el-
ler i någon kommun begicks en enda handling, jag
säger en enda, som kastade någon skugga på den
allmänna rösträtten.
Om uti allt hvad vi nu sagt ej finnes ett enda
ord som ej lugnt kan trotsa alla försök att bestrida
dess riktighet, hvad skall man då tänka om det
svassande loftal hr statsministern hållit öfver sig
sjelf, och mot hvars rättmätighet vi med hela
den energiska noggrannheten af vårt minne prote-
stera
Nej, det är ej sannt att landet i hans händer
småningom med hvarje år förts mot allt bättre
öden.
Frankrike är ej mäktigare nu än i febr. 1851.
Är det mera fritt?
Har det berott af Frankrike sjelf att hindra de
obotliga fel som blifvit begångna? Och om nya fel
skulle förvärra dem, hvilka utvägar skulle det ha
att i vågskålen kasta tyngden af sin allmänna
mening?
Då Girardin blef åtalad för denna artikel på-
minte han itidningen derom att han äfven för 20
år sedan (1847) blef stämd inför Pärskammaren,
der han uppträdde utan sakförare, men ändock
blef af denna höga domstol — emot dess vana
— frikänd med 134 röster mot 65. cÅr 1867
liksom 1847 skall hr de Girardin inställa sig
inför sina domare utan annat rättegångsbiträde
än den fasta öfvertygelsen att hafva brukat,
men icke missbrukat sin författarerätt.
Enligt i går afton anländt telegram har hr
de Girardin blifvit för ofvanstående artikel dömd
att plikta 5000 francs eller 3500 rdr; och han
skulle fått ännu strängare dom derest icke dom-
stolen ansett förmildrande omständigheter ha
förekommit — förmodligen att hr de Girardin
på sin tid väsendtligen bidrog att förmå fol-
ket att välja Louis Napoleon till president för
dåvarande republiken.