AA WINVUVIUULV IULDV OUR BLIAV VARWUUU J1323A 1180 ser, som började öfverläggningen rörande detta ämne, att i talarers trakter väl funnes kommuner och samhällen, der i allmänhet sabbaten på ett värdigt sätt firades, men detta vore åter icke förhållandet å andra orter, der ett sorts aflatskrämeri så till vida gjort sig gällande, gom menigheten efter att hafva firat 1:sta helgedagen ansåg sig berättigad att använda annandagen buru densamma lyster. Talaren, som i öfrigt påpekade hurusom auktioner pläga tillställas å den tredje dagen i helgen, synbarligen för att draga fördel af den sin nesstämning, som efter annandagens samqväm vore rådande, önskade vinna upplysning huruvida, hvad talaren så i ena som andra afseendet anmärkt, äfven kunde tillämpas å andra delar inom riket. Om sådant vore förhållandet, trodde talaren det väl förtjena att tagas i betraktande, huruvida ej annandagarne borde och kunde indragas. Hvad beträffade Marie Bebådelsedag, ansåg talaren äfven denna helgdag böra indragas, då allt tillbedjande af helgon, efter Lutherska lärans införande, numera upphört. Talaren yrkade återremiss, på det utskottet måtte blifva i tillfälle öfverväga, om det ej vore skäl att borttaga annandagarne och Marie bebådelsedag. Återremiss önskades äfven af hr G, Ekman, hvilken trodde önskvärdt vara, att den föreslagna indragningen så fort möjligt komme till stånd, äfven om talaren kunde instämma med utskottet deruti, att nationen ännu ej vore mogen för ifrågavarande åtgärd. De religiösa skäl, som utskottet mot förslaget framställt, vore ej nog positiva, likasom talaren ansåg, att utskottet ej lyckats vederlägga de af motionären framlagda materiela skälen för den ifrågasatta indragningen. Hr Hasselrot tillkännagaf, att förnämsta skälen, hvarför han instämt uti utskottets hemställan, vore dels, att talaren icke funnit sig öfvertygad att förslaget öfverensstämde med de inom landet allmänneligen rådande åsigter och önskningar, dels ock, att han icke delade motionärens åsigt, att Midsommardagen bör upphöra att firas såsom helgedag. Grefve BE. Sparre fästade uppmärksamheten derå att, då kändt vore, det allmänna sympatierna ej vore för motionärens förslag, man borde respektera dessa åsigter samt ej söka lagstifta i en fråga, som useslutande borde bestämmas af folkets allmänna uppfattning. Såsom skäl till helgedagarnes utdömande hade anförts, att en och annan sådan blifvit missbrukad; i analogi härmed kunde man äfven hafva skäl att utdöma söndagarne, hvilka jemväl ofta missbrukades. Af sådana med flera anledningar yrkade talaren bifall till utskottets hemställan, som äfven understöddes af biskoparne Björok och Beokman, hvilken sednare ansåg den föreslagna förändringen lika litet komma att lända församlingen som dess presterskap till fromma. Bättre vore enligt dessa talares åsigter, att man lade sig vinn derom, att helgedagar firades med mera andakt än nu oftast är fallet. Utskottets hemställan försvarades äfven af brr Vv. Möller, Nordström och grefve Henning Hamilton, hvilken sistnämnde, efter en vidlyftig granskning af de skäl, hvarpå motionären grundat sitt förslag, kom till det resultat, att desamma befunnos särdeles svaga. Frib. A. O. Raab trodde visserligen attreligionen borde vara grunden för all sedlighet, men hyllade dock ej den åsigten, att antalet helgedagar i något afseende befrämjade religiositeten, utan tvärtom. Med hr von Kooh instämde talaren deruti, att frågan borde återremitteras till utskottet i det syfte, att helgdagarnas firande med gudstjenst måtte göras beroende på vederbörande kyrkostämmors beslut, men önskade åter, att Marie Bebådelsedag måtte förflyttas till en söndag. För återremiss talade tterligare hrr Oh. Diokson samt v. Storokenfelt, hvarefter utskottets hemställan af kammaren bifölls, dock först efter votering, som utföll med 49 röster mot 25, som voro för återremiss. Kammaren förkastade ett utlåtande, hvari statsutskottet hade afstyrkt att befria en löjtnant Törngren vid flottan från skyldigheten att ersätta staten 30,000 rdr, som den måst betala i ersättning för ett fartyg, hvilket korvetten Orädd på Carlskrona redd i stilla sjö gått på, genom Törngrens försummelse. Det var hr Wallenberg som mest talade för befrielsen. Herr Fåhreus yrkade deremot att ersättningsskyldigbeten måtte qvarstå såsom en varning. I andra kammaren fortsattes föredragningen af banko-utskottets memorial med berättelse om bankens förvaltning. i 2 2, hvari utskottet hemställer, att den afvikelse som egt rum från bankoreglementet, i det silfvorvalutan under en viss tid förlidet år understigit det i nämnda reglemente fastställda minimibelopp, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, uppväckte någon diskussion. Hr Hedlumd sökte visa, huru vigtigt för den allmänna rörelsen upprätthållandet af bankens metalliska valuta var, samt ansåg att bankofullmäktige, om också med någon uppoffring. bort tillse, att denna valuta icke gått ner. Ett medel till ökande af den metalliska kassan hade varit att sälja innehafda statspapper och talaren önskade upplysning, om någon åtgärd till en sådan försäljning egt rum eller ej. Hr ILindström påpekade, med anledning af föregående talares framställning, hurusom enda medlet att öka den metalliska kassan vore att på utländsk marknad afhända sig innehafvande vexlar, en åtgärd som likväl icke torde lända till båtnad för någon längre tid, emedan silfret snart nog ändå skulle försvinna ur landet. Bankofullmäktige hade försökt att få sälja åtskilliga af bankens statspapper, men då detta icke lyckats, hade de sökt pantsätta dem mot erhållande af ett kreditiv på längre eller kortare tid, hvilken sednare mor likväl icke krönts med mera framgång. rr Hock och Björck förordade utskottets hemställan. 2 3 tillstyrker utskottet, med anledning åf bankofullmäktiges åtgärd att förliden sommar höja di. skontot till 7 proc., att, churu räntans höjning vid dåvarande tidpunkt varit nödvändig, ett sådant förfarande måtte af riksdagen förklaras icke böra för framtiden ega rum utom i högsta nödfall. TIttaJandet af en sådan åsigt ogillades af hrr Stråle, Lindström, Muren, Hedlund, Otterström, Larsson, Björck och v. Troil på: skäl, att det vore onödigt, då man väl kunde antaga att en åtgärd, såsom den ifrågavarande, i alla hänseenden icke företages utom i största nödfall, såsom nu hade varit fallet; att det vore skadligt, att vid sidan af bankoreglomentet söka binda bankofullmäktiges händer; att räntans höjande, då privatbankerna vidtagit en sådan åtgärd, vore nödvändig för riksbanken för att i sin rörelse kunna konkurrera med de förra m. m. Arr de Mare och Mannerskantz åter önskade, att riksdagen måtte uttrycka den nu af utskottet framhållna åsigt. Den vidtagna åtgärden hade väl synts behöflig för er. hållande af silfver i bankens kassor; men då å ena sidan detta resultat icke ernåtts, och deremot å den