AA WINVUVIUULV IULDV OUR BLIAV VARWUUU J1323A 1180
ser, som började öfverläggningen rörande detta
ämne, att i talarers trakter väl funnes kommuner
och samhällen, der i allmänhet sabbaten på ett
värdigt sätt firades, men detta vore åter icke för-
hållandet å andra orter, der ett sorts aflatskrämeri
så till vida gjort sig gällande, gom menigheten ef-
ter att hafva firat 1:sta helgedagen ansåg sig be-
rättigad att använda annandagen buru densamma
lyster. Talaren, som i öfrigt påpekade hurusom
auktioner pläga tillställas å den tredje dagen i hel-
gen, synbarligen för att draga fördel af den sin-
nesstämning, som efter annandagens samqväm vore
rådande, önskade vinna upplysning huruvida, hvad
talaren så i ena som andra afseendet anmärkt, äf-
ven kunde tillämpas å andra delar inom riket. Om
sådant vore förhållandet, trodde talaren det väl
förtjena att tagas i betraktande, huruvida ej an-
nandagarne borde och kunde indragas. Hvad be-
träffade Marie Bebådelsedag, ansåg talaren äfven
denna helgdag böra indragas, då allt tillbedjande
af helgon, efter Lutherska lärans införande, numera
upphört. Talaren yrkade återremiss, på det utskot-
tet måtte blifva i tillfälle öfverväga, om det ej vore
skäl att borttaga annandagarne och Marie bebå-
delsedag. Återremiss önskades äfven af hr G, Ek-
man, hvilken trodde önskvärdt vara, att den före-
slagna indragningen så fort möjligt komme till stånd,
äfven om talaren kunde instämma med utskottet
deruti, att nationen ännu ej vore mogen för ifråga-
varande åtgärd. De religiösa skäl, som utskottet mot
förslaget framställt, vore ej nog positiva, likasom
talaren ansåg, att utskottet ej lyckats vederlägga
de af motionären framlagda materiela skälen för
den ifrågasatta indragningen.
Hr Hasselrot tillkännagaf, att förnämsta skälen,
hvarför han instämt uti utskottets hemställan, vore
dels, att talaren icke funnit sig öfvertygad att för-
slaget öfverensstämde med de inom landet allmän-
neligen rådande åsigter och önskningar, dels ock,
att han icke delade motionärens åsigt, att Midsom-
mardagen bör upphöra att firas såsom helgedag.
Grefve BE. Sparre fästade uppmärksamheten derå
att, då kändt vore, det allmänna sympatierna ej
vore för motionärens förslag, man borde respektera
dessa åsigter samt ej söka lagstifta i en fråga, som
useslutande borde bestämmas af folkets allmänna
uppfattning. Såsom skäl till helgedagarnes utdö-
mande hade anförts, att en och annan sådan blif-
vit missbrukad; i analogi härmed kunde man äfven
hafva skäl att utdöma söndagarne, hvilka jemväl
ofta missbrukades. Af sådana med flera anlednin-
gar yrkade talaren bifall till utskottets hemställan,
som äfven understöddes af biskoparne Björok och
Beokman, hvilken sednare ansåg den föreslagna
förändringen lika litet komma att lända församlin-
gen som dess presterskap till fromma. Bättre vore
enligt dessa talares åsigter, att man lade sig vinn
derom, att helgedagar firades med mera andakt
än nu oftast är fallet. Utskottets hemställan för-
svarades äfven af brr Vv. Möller, Nordström och
grefve Henning Hamilton, hvilken sistnämnde,
efter en vidlyftig granskning af de skäl, hvarpå
motionären grundat sitt förslag, kom till det re-
sultat, att desamma befunnos särdeles svaga. Frib.
A. O. Raab trodde visserligen attreligionen borde
vara grunden för all sedlighet, men hyllade dock
ej den åsigten, att antalet helgedagar i något af-
seende befrämjade religiositeten, utan tvärtom. Med
hr von Kooh instämde talaren deruti, att frågan
borde återremitteras till utskottet i det syfte, att
helgdagarnas firande med gudstjenst måtte göras
beroende på vederbörande kyrkostämmors beslut,
men önskade åter, att Marie Bebådelsedag måtte
förflyttas till en söndag. För återremiss talade
tterligare hrr Oh. Diokson samt v. Storokenfelt,
hvarefter utskottets hemställan af kammaren bi-
fölls, dock först efter votering, som utföll med 49
röster mot 25, som voro för återremiss.
Kammaren förkastade ett utlåtande, hvari
statsutskottet hade afstyrkt att befria en löjt-
nant Törngren vid flottan från skyldigheten att
ersätta staten 30,000 rdr, som den måst be-
tala i ersättning för ett fartyg, hvilket korvet-
ten Orädd på Carlskrona redd i stilla sjö gått
på, genom Törngrens försummelse. Det var
hr Wallenberg som mest talade för befrielsen.
Herr Fåhreus yrkade deremot att ersättnings-
skyldigbeten måtte qvarstå såsom en varning.
I andra kammaren fortsattes föredragningen
af banko-utskottets memorial med berättelse
om bankens förvaltning. i
2 2, hvari utskottet hemställer, att den afvikelse
som egt rum från bankoreglementet, i det silfvor-
valutan under en viss tid förlidet år understigit
det i nämnda reglemente fastställda minimibelopp,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda,
uppväckte någon diskussion. Hr Hedlumd sökte
visa, huru vigtigt för den allmänna rörelsen upp-
rätthållandet af bankens metalliska valuta var, samt
ansåg att bankofullmäktige, om också med någon
uppoffring. bort tillse, att denna valuta icke gått
ner. Ett medel till ökande af den metalliska kas-
san hade varit att sälja innehafda statspapper och
talaren önskade upplysning, om någon åtgärd till
en sådan försäljning egt rum eller ej. Hr ILind-
ström påpekade, med anledning af föregående
talares framställning, hurusom enda medlet att öka
den metalliska kassan vore att på utländsk mark-
nad afhända sig innehafvande vexlar, en åtgärd
som likväl icke torde lända till båtnad för någon
längre tid, emedan silfret snart nog ändå skulle
försvinna ur landet. Bankofullmäktige hade för-
sökt att få sälja åtskilliga af bankens statspapper,
men då detta icke lyckats, hade de sökt pant-
sätta dem mot erhållande af ett kreditiv på längre
eller kortare tid, hvilken sednare mor likväl
icke krönts med mera framgång. rr Hock och
Björck förordade utskottets hemställan.
2 3 tillstyrker utskottet, med anledning åf banko-
fullmäktiges åtgärd att förliden sommar höja di.
skontot till 7 proc., att, churu räntans höjning vid
dåvarande tidpunkt varit nödvändig, ett sådant för-
farande måtte af riksdagen förklaras icke böra för
framtiden ega rum utom i högsta nödfall. TItta-
Jandet af en sådan åsigt ogillades af hrr Stråle,
Lindström, Muren, Hedlund, Otter-
ström, Larsson, Björck och v. Troil på:
skäl, att det vore onödigt, då man väl kunde an-
taga att en åtgärd, såsom den ifrågavarande, i alla
hänseenden icke företages utom i största nödfall,
såsom nu hade varit fallet; att det vore skadligt,
att vid sidan af bankoreglomentet söka binda banko-
fullmäktiges händer; att räntans höjande, då privat-
bankerna vidtagit en sådan åtgärd, vore nödvändig
för riksbanken för att i sin rörelse kunna konkur-
rera med de förra m. m. Arr de Mare och
Mannerskantz åter önskade, att riksdagen måtte
uttrycka den nu af utskottet framhållna åsigt. Den
vidtagna åtgärden hade väl synts behöflig för er.
hållande af silfver i bankens kassor; men då å ena
sidan detta resultat icke ernåtts, och deremot å den