ärofulla uniformen, utan regementet skänkte bort honom, såsom det heter, till disciplinkompaniet som arbetar vid Borghamn. Der tjente han ut sin tid och tog till och med ny värfning der, så att han ej kom tillbaka hit till Stockholm förrän den 2 maj förl. år. Han gick en tid utan någon plats, men fick slutligen anställning som bjelpkar! hos en tapetserare Michaelson. Under den tiden började han öfva sig i bedrägerier. Han skref ett bref i hr Michaelsons namn till en person och hvari begärdes att med budet erhålla 15 rdr. Den som mottog brefvet svarade att hr Michaelson kunde komma upp till honom, och med detta besked gick Strömbäck. Men han kom straxt tillbaka och sade att hr Michaelson ej sjelf vore hemma, och att hans fru nödvändigt behöfde; pengarne. Då fick han dem. Den som lemnat penningarne har vid rätten hvarken yrkat ansvar eller ersättning, utan önskade bara få slippa ifrån målet. Sedan passade Strömbäck på en gång då han var skickad till en mamsell Lovisa Brodin att stjäla en guldring, värderad till 9 rdr. Den belånade han hos en pantlånare Unman, som återlemnat den utan lösen. Derefter gjorde han inbrott hos en jungfru Maria Larsson, medan hon var borta och tillegnade sig en mängd klädespersedlär, såsom klädningar och kjortlar. Dem pantsatte han hos en annan antlånare. Af en vagnmakare Kjellander lånade an en rock, som han icke återlemnade och stal en bila som han på krogen i n:o 1 Bryggaregatan lemnade i pant för 1 qvarter bränvin och 2 skilling bröd — summa 29 öre. Under sina vandringar i staden gick han en dag upp i ett hus vid Nybrogatan och stal från kammarmusikus Köbel ett par galoscher, och vid samma tillfälle tog han från en hos hr Köbel vid tillfället varande skräddare en bonjur, hvilken hängde i samma tambur, der galoscherna stodo. Rocken antsatte han i största hast, tog sig ett rus och kastade i fyllan bort galoscherna. — Rocken har skräddaren fått igen. En annan dag gick ban in i ett hus på norr i afsigt att stjäla, kom in i en sal, der ingen person fanns, och annammade en doffelkappa en muff, ett par armmuddar och ett par handskar, allt tillhörigt mamsell Carolina Engström. I brådskan att undkomma tappade han handskar och muddar; kappa och muff pantsatte han. Några dagar derefter var han åter utan pengar. Han gick upp i ett hus der en kapten Aminoff bor, men fann alla dörrar stängda, så att han måste gå ända upp i vinden. Der bröt han med en jernbit lös märlan å ett vindskontor, gick in och stal från nämnde kapten 2 filtar, af egaren lågt värderade till 60 rdr, samt från ett tjenstehjon en kappa, en klädning och en klädningskjol, alltsammans af henne värderadt till 11 rdr. Allt pantsattes hos någon af de bjelpsamma pantlånarne. Julafton blef han skickad af en person med en julklapp till handlanden Lindberg, boende vid arnängen. Der ville man gifva honom någon förplägning för hans besvär. Medan man gick ut efter sådan och lemnade Strömbäck ensam i salen fick Strömbäck se en emaljerad guldring ligga på golfvet. Han tog upp den, stoppade den i fickan, höll sedan tillgodo med förplägningen, tackade och gick — med ringen. Den sålde han. Någon dag kort derefter — dato kom han aldrig ihåg inför rätten — stal han 2 lintyg på en vind — hvar visste han icke, ty han hade då varit på rummel. En af de menniskovänliga pantlånarne försträckte honom 1: 25 på lintygen. Nyårsafton erinräde han sig att han var bekant med en skräddare vid namn Carl Lundgren, också boende på Norrmalm, i hvilken stadsdel Strömbäck mest idkade sin rörelse. Han gick upp till den gamle skräddaren och berättade honom att han skjutsat en brukspatron från landet hit in till staden, och efter en kort påhelsning sade han att han skulle gå och se om sina hästar. Efter ett par timmar kom han åter till skräddaren och sade att han ej hade lust att begifva sig ut till landet igen på qvällen, utan bad att få stanna qvar öfver natten. etta gick den gamle skräddaren in på. Nyårsmorgonen önskade han godt nytt år och tyckte att det var bäst att stanna qvar öfver Nyårsdagen. Mot aftonen ville han bjuda på spektaklet, men var ej så stadd vid kassa att han kunde bjuda hr Lundgren sjelf utan bara hans sen. Anbudet mottogs med tacksamhet. Men när wohlthätern och sonen skulle gå menade Strömbäck atthan ej hade passande klädsel för teatern, utan bad att få lägga qvar sin (dåliga) rock och för qvällen få begagna gin värds vackra doffelrock. Detta beviljades. Strömbäck och ynglingen gingo till Dramatiska teatern. De kommo dit just som folk strömmade till i mängd. Strömbäck bad den unge gå före och röja väg till biljettluckan. Men medan denne ifrigt gick före, underlät Strömbäck helt och hållet att följa efter. Han vände till och med om och gick ut på gatan samt dref omkring i staden ett par timmar. Den unge Lundgren fick ingen biljett — helst Strömbäck i allt fall icke hade ett enda öre på sig — men denne behöll såväl doffelrocken som 2 näsdukar samt 1 par vantar, hvilka lågo i fickorna. När tjufven hade ströfvat omkring träffade han å en gasarbetare som biöd honom in på en krog. Medan de söpo föreslog han gasarbetaren att byta sig till hans rock och gifva honom 10 rdr emellan. Gasarbetaren prutade ned mellangiften till 6 rår; och de skulle träffas följande dagen. — Nå, fick han rocken med detsamma? frågade domaren. — Nej tusan, inte kunde jag lemna rocken åt honom som jag inte kände, utan derför skulle vi träffas andra dagen. Det gjorde de, och bytte rockar, och Strömbäck fick 6 rdr och en sämre rock. Men rocken var ändå inte så dåligs, sade han aty sedan bytte jag bort den mot en annan och fick 1: 50 emellan. Ända till Ulriksdal har han gjort en utflykt och stulit en rock. Men slutligen blef han fasttagen af polisen, och i går var han före i rådhusrätten, och till en annan dag skall man söka vidare upplysningar om Strömbäcks tjufnader. Länscellfängelset. Tvister om arvoden till sysslomän ooh rättens ombudsman i konkurs, m. m. Till Sollentuna häradsrätt å vintertinget den 20 sistl. febr. hade v. häradshöfdiog Fischer, såsom förmyndare för omyndige förklarade löjtnant Björkman på Kalfudden, instämt sysslomännen i den sednares a a a CE. SR BES JA a 6 0