fyrsedd fullmakt, bevittnad af ÅA. Lundström. Miännich erinrade vidare hustru Habelin, dels att hon en sednare dato utfärdat en annan fullmakt i samma mål, dels ock att hon genom andra åtgöranden visat sig hafva kunskap om målets fullföljande, hvarför han hemställde huruvida hon ville vidhålla den gjorda angifvelsen. Dertill svarade Habelin ja, under bestridande af M:s uppgifter; och uppsköts målet till den 6 mars, då Männich och Alfred Lundström, hvilken sednare nu icke var närvarande, äfvensom hustru Habelin jemte hennes man skola iakttaga personlig inställelse, vid vite af 10 rdr för hvardera. Stearlnljus-stölden. I går började i rådhusrättens 4:de afdelning ransakningen angående detta af oss förut omtalade, i poliskammaren, anhängiggjorda mål, rörande stöld af ett större parti stearinljus, begången af arbeterskor å hr A. W. Wahlenbergs ljusfabrik. ; Vid målets pårop inställde sig å hr Wahlenbergs vägnar, såsom ombud, bokh. A. Carlsson, och å svarande sidan samteliga de sex anklagade, neml. hustru Sofia Wilh. Westling, ogifta Sofia Elis. Hasselgren, Joh. Ch. Lindbom, Ch. Meurling eller Clasdotter som hou förut kallat sig, Greta Sofia Carlsson och Clara Lindqvist; de 4 första anklagade för stölden och de två sistnämnda för afyttrandet af det stulna, med full vetskap om den oärliga åtkomsten. Sedan de anklagade hvar för sig fått afgifva beskrifning om sina föregående lefnadsöden;började det egentliga förhöret angående stölden, med hustru Westling, hvilken erkände att hon, som kommit på hr W:s fabrik år 1865, i medlet af augusti förlidet år börjat begå stölder af större och mindre partier nystöpta, ännu ej fullt färdiga ljus, och hade hon dermed fortsatt till dess upptäckten skedde; hon påstod dock att bon ej stulit mer än omkring 90 skålp., hvilka bon försåldt till fästeqvinnan C. inddvist och pigan Carlsson efter 50 öre-pr skålp. Ogifta Hasselgren erkände ått ha tillegnat sig omkring 60 skålp., hvilka hon försåldt till pigan Sofia Carlsson. v . Ogifta J. C. Lindbom erkände sig äfven hafva tagit. 60 skålp. och försålt dem till samma Carlsson. Ch. Meurling (Clasdottter) påstod, att hon endast hade tagit några få (3) skålp. Pigan S. Carlsson, som ej varit å fabriken anställd, erkände, att hon, med full kännedom om den oärliga åtkomsten, af de tre förstnämnde fabriksarbeterskorna köpt omkring 150 skålp. ljus, hvilka hon sedermera på olika håll afyttrat. Fästeqvinnan C. Lindqvist, som ej heller varit i fabriken anställd, erkände sig äfven ha, tid efter annan köpt ljus af hnstru Westling, men förnekade dock all vetskap om att ljusen skulle varit stulna. Efter dessa bekännelsers afgifvande hemställde allmänna åklagaren, stadsfiskalen Silfversparre, till domstolen, huruvida de anklagade kunde få vistas på fri fot. Efter hållen öfver.äggning tilläts detta, enär åklagaren ej bestämdt fordrade deras häktande. Ransakningen uppsköts till den 5 mars, till hvilken dag alla de, som inlåtit sig i handel med de anklagade, skulle inkallas, hvarjemte de anklagade ålades att vid hemtnings påföljd infinna sig. ELandterten, Mordbrandsanläggning I Wisby. Om denna ruskiga sak hölls polisransakning den 9 d:s, hvarom läses i Gotlands tidning. De upplysningar som erhöllos gåfvo vid handen att dådet verkligen varit å bane, men några bestämdare uppgifter, gom kunnat fälla den eller de uslingar som af snöd vinning eller hämndlystnad, haft för afsigt att utsätta vår stad för det härjande elementet, ha ej af detta förhör kunnat vinnas. De som för upplysningars vinnandea förhördes voro: f. d. kapten L. Gardell, bryggaren Carlsson med hustru, 2 hos honom tjenande pigor, arbetskarlen Eneqvist, t. f. stadsgevaldigern Hallgren och kommissarien Untrus, hvilka båda sistnämnde varit närvarande då tillställningarne för det tillämnade brottet af polismyndigheterna undersöktes. Eneqvist, den egentlige angifvaren, påstod att Carlson varit anstiftaren och upphofvet till dådet, hvilket af denne på det bestämdaste förnekades. — Carlsson som gått till sängs kl. 8, hade af polisen blifvit väckt kl. half 10 och hade sig ej det ringaste bekant om saken — blef mycket förbluffad då han fick se alla de brännbara ämnen som dels i boningsrummen och dels i uthus voro sammanförda — var öfvertygad om att angifvaren varit anläggaren. Tjensteflickorna hade alls ingen kunskap om saken. Kapten Gardell hade sig ej någonting bekant;trodde dock att någon anläggning var påtänkt, hvarföre han af försigtighet flyttat ut sina tillhörigheter, isynnerhet som han i alla fall skulle återflytta till sin landtegendom. Hufvudsaken af anläggningen var att taket i vedboden var genombrutet och halm från en derofvån liggande höskulle neddragen genom öppningen; i ett af boningsrummen var ved och gamla halm-madrasser instufvade, i ett annat tjärvedsstickor, tändstickor och andra brännbara ämnen sammanförda. Med ett ord, allt tillkännagaf att dådet var allvarligt menadt och vi kunna sannerligen prisa försynen och polischefens, borgmästaren Matthiesens, beslutsamhet att hellre förekomma än att för brottslingens gripande låta eldsvådan komma till utbrott, för att en stor del af vår stad finnes till; ty med den starka sydliga vind som då blåste och våra allt annat än goda släckningsapparater, hade olyckan kunnat blifva oberäknelig. Åtminstone är det vår öfvertygelse att hade elden kommit till utbrott, hade också släckningen varit fullkomligt omöjlig. Rikadacen. (So