— Ni är mycket ädel och god; herre, sade
han, och jag är icke otacksam, derom ber jag
er vara öfvertygad: Om jag gjort mig skyldig
till den brottsliga handling, man vill påbörda
mig, skulle jag på ögonblicket bekänna allt och
på mina knän bedja er om förlåtelse; Men
jag kan icke bekäuna ett brott; som jag icke
har föröfvat. Jag är så oskyldig dertill, som
ett ofödt barn. Hvad skall jag anföra, för att
öfvertyga er härom? Det vet jag sannerligen
icke. Jag vill med ed bestyrka min oskald,
om ni så önskar:
Herr Freestone skakade sorgsen sitt hufvud
och det vänliga uttrycket i hans ansigte för-
svann:
— Sedan ni så envist förnekat ett fel, som
jag finner vara nära nog till fullo bevisat, kan
jag icke tro er; äfven om ni med ed bekräftar
hvad ni påstått. Ni är mera förhärdad än jag
anade. Jag bör angifva saken för polisen; ni
kan vara öfvertygad om att hvilken jury som
helst fäller er, då så talande bevis på er brotts-
lighet förefinnas. Dock — det vore orätt af
mig att handla så. Jag vet att, enligt våra
föråldrade strafflagar, som med det första tarfva
en omarbetning, ni skulle sammanföras med
fulländade bofvar, som grånat under lastens ut-
öfning, och som äro så förderfvade att de för-
glömt till och med att det gifves en Gud. Ni
skulle; om ni komme tillsammans med dessa;
sjunka ofantligt djupt; och det goda och ädla
som ännu finnes hos er, skulle förqväfvas.
Dessa menniskor skulle så småningom hos er
inplanta sina grundsatser, och ni skulle efter-
hand, med allt större begärlighet lyssna till de-
ras förgiftade ord: Långt ifrån att förbättras,