— Ni är mycket ädel och god; herre, sade han, och jag är icke otacksam, derom ber jag er vara öfvertygad: Om jag gjort mig skyldig till den brottsliga handling, man vill påbörda mig, skulle jag på ögonblicket bekänna allt och på mina knän bedja er om förlåtelse; Men jag kan icke bekäuna ett brott; som jag icke har föröfvat. Jag är så oskyldig dertill, som ett ofödt barn. Hvad skall jag anföra, för att öfvertyga er härom? Det vet jag sannerligen icke. Jag vill med ed bestyrka min oskald, om ni så önskar: Herr Freestone skakade sorgsen sitt hufvud och det vänliga uttrycket i hans ansigte försvann: — Sedan ni så envist förnekat ett fel, som jag finner vara nära nog till fullo bevisat, kan jag icke tro er; äfven om ni med ed bekräftar hvad ni påstått. Ni är mera förhärdad än jag anade. Jag bör angifva saken för polisen; ni kan vara öfvertygad om att hvilken jury som helst fäller er, då så talande bevis på er brottslighet förefinnas. Dock — det vore orätt af mig att handla så. Jag vet att, enligt våra föråldrade strafflagar, som med det första tarfva en omarbetning, ni skulle sammanföras med fulländade bofvar, som grånat under lastens utöfning, och som äro så förderfvade att de förglömt till och med att det gifves en Gud. Ni skulle; om ni komme tillsammans med dessa; sjunka ofantligt djupt; och det goda och ädla som ännu finnes hos er, skulle förqväfvas. Dessa menniskor skulle så småningom hos er inplanta sina grundsatser, och ni skulle efterhand, med allt större begärlighet lyssna till deras förgiftade ord: Långt ifrån att förbättras,